Tro på Herren Jesus Kristus och ett personligt band till honom är av största vikt i våra liv. I den fjärde trosartikeln läser vi att ”tro på Herren Jesus Kristus” är en av evangeliets grundläggande principer.[1] Vi talar ofta om den här grundläggande principen med kortformen ”tro”. Men tro står verkligen inte för sig själv här, utan riktas mot Jesus Kristus och våra personliga vittnesbörd om att han, för var och en, är vår Frälsare och Återlösare. Tro på Kristus ger oss glädje, hopp och tillförsikt likväl som ”styrka nog att möta varje viktig händelse i livet”[2]. Men ibland prövas tron även hos den starkaste av Herrens lärjungar. Vi bör inte bli förvånade av det, utan ta det som en sporre.
Vi känner alla till vad som hände med aposteln Thomas. De lärjungar som Herren visade sig för efter sin uppståndelse sa till Thomas: ”Vi har sett Herren!” Thomas, som inte varit närvarande, svarade: ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka mitt finger i spikhålen och min hand i hans sida, så kan jag inte tro.” Åtta dagar senare visade sig Herren för apostlarna igen och sa till Thomas, som var närvarande den här gången: ”Kom med ditt finger och se mina händer, kom med din hand och stick den i min sida. Och tvivla inte, utan tro!” Thomas blev överväldigad och kunde bara säga: ”Min Herre och min Gud!” Då yttrade Jesus de berömda orden: ”Du tror därför att du har sett mig. Saliga är de som inte har sett men ändå tror.” [3]
När vi hör den här berättelsen kanske vi undrar över Thomas och över varför hans tro antogs vara ”liten”. Han var apostel och hade följt med Kristus, sett många underverk och hade säkerligen ett fast vittnesbörd om Herrens lärdomar. Men det Thomas upplevde är inte så långt ifrån de utmaningar var och en av oss möter i en värld där allt ifrågasätts mer och mer.
Det påminner om en ung medlem som växte upp i kyrkan, tog till sig evangeliets principer från barndomen och följde dem, men ändå vid något ögonblick nådde en punkt där han inte längre var säker på sitt vittnesbörd. Hans upplevelser av evangeliet vilade – kanske i likhet med Thomas – först och främst på en intellektuell kunskap om de lärdomar och principer eller traditioner han hade kommit att älska, och inte på en varaktig hjärtats upplevelse. När han stötte på ämnen i kyrkans läror eller historia som han inte genast förstod skakade det hans tro. Den unge medlemmen frågade mig oroat under en personlig intervju hur han kunde utveckla verklig tro på Kristus. Jag vill besvara den här frågan för er på samma sätt som jag besvarade den för den här unge medlemmen. Det finns ett mönster här som Herren uppenbarade i skrifterna genom sina profeter.[4] Det här mönstret kan tillämpas av var och en av oss: av den som tvivlar eller söker, likaväl som av den som prövas eller bara vill nära sin tro på Herren Jesus Kristus på ett varaktigt sätt.
Det här mönstret återfinns till exempel i den underbara berättelsen om Enos omvändelse. Vilka steg tog Enos? 1) Enos hörde evangeliets sanningar av sin far, försökte förstå, och lät det hans far sa sjunka ”in djupt i [hans] hjärta”.[5] 2) Enos lydde Guds bud, och det gjorde honom mottaglig för den Helige Anden. 3) Enos ”själ hungrade”.[6] Han fylldes av en önskan att själv ta reda på om det han hade lärt sig var sant. 4) Enos vände sig till all sannings källa: ”Jag föll på knä inför min Skapare och ropade till honom i mäktig bön och vädjan för min egen själ. Och hela dagen lång ropade jag till honom, ja, och när kvällen kom höjde jag fortfarande min röst så högt att den nådde himlarna.”[7] Det var inte lätt för Enos. Enos beskrev sin upplevelse som en ”kamp … inför Gud”.[8] Men ansträngningen var värd det – en personlig bekräftelse nådde hans hjärta.
Var och en av oss måste söka den här andliga kampen på lärjungeskapets stig till sann tro på Herren Jesus Kristus – det finns tyvärr igen genväg. För många av oss är den här stigen sammanbunden med allvarliga personliga kriser eller utmaningar. Andra har särskilda andliga upplevelser i templet, på sakramentsmötet, under bön eller när de studerar de heliga skrifterna – men var och en av oss måste aktivt söka de här personliga upplevelserna. Allt det här tar tid och är ibland förknippat med en lång period av törst, och det är andligt slitsamt – ”men om ni vårdar ordet, ja, vårdar trädet när det börjar växa, genom er tro och med stor flit och med tålamod, och ser framåt mot dess frukt, skall det slå rot. Och se, det skall bli ett träd som skjuter upp till evigt liv.”[9]
Sann tro på Herren Jesus Kristus kräver ständig ”nit och tålamod”, ett ”förkrossat hjärta och en botfärdig ande”[10] och vår egen andliga kamp inför Gud. Men jag kan vittna för er, fylld av kärlek, att det är givande att gå den här vägen. Glädjen och tryggheten som följer är underbara och allomfattande. ”Vi blir inte trygga av outtömliga rikedomar utan genom outtömlig tro.”[11] Om vi ber, fyllda av tro, om att få veta att Jesus Kristus är vår Återlösare, får vi ett helt och hållet personligt svar ”som är högst dyrbart, som är sötare än allt som är sött och som är vitare än allt som är vitt, ja, och renare än allt som är rent. Och ni skall njuta av denna frukt ända till dess ni är mättade, så att ni inte hungrar, och inte heller skall ni törsta.”[12] Dessa personliga hjärtats upplevelser är den orubbliga källan till varaktig tro på Herren Jesus Kristus.[13]
[1] TA 1:4.
[2] Dallin H. Oaks, Nordstjärnan, juli 1994, s. 97; jfr Moro. 7:33.
[3] Joh. 20:25–29.
[4] Jämför Rom. 10:14–17, 3 Ne. 18:20, Moro. 10:3–5; 2 Ne. 31:20; se även Russell M. Nelson, ”Uppenbarelse för kyrkan, uppenbarelse för våra liv”, Liahona, maj 2018, s. 93.
[5] Enos 1:3.
[6] Enos 1:4.
[7] Enos 1:4.
[8] Enos 1:2.
[9] Alma 32:41.
[10] 2 Ne. 2:7.
[11] Teachings of Spencer W. Kimball, red. Edward L. Kimball, s. 72–73.
[12] Alma 32:42.
[13] Jämför Russel M. Nelson, ”Uppenbarelse för kyrkan, uppenbarelse för våra liv”.