Våge Magnusson, en av kyrkans pionjärer

Våge Magnusson
Våge Magnusson, Borås församling

Bland Våges släktingar och vänner finns det något som de kallar ”Våge-skämt”. Det är ett skämt där ett ord kan betyda olika saker. Ett typiskt Våge-skämt är: ”Har du hört det där skämtet om kaffet. Har du inte det? Det var svagt.”

Våge, han heter faktiskt så, föddes i Reftele i Småland som ett av sju barn. När hans mamma blev änka flyttade familjen till Borås, där det fanns gott om jobb inom textilindustrin. Våge träffade sin blivande fru, Berna, på sin äldste brors bröllop. Våge och Berna gifte sig 1956. Våges tvillingbror Verner gifte sig med Bernas syster, så det blev ett dubbelbröllop.

När Våge jobbade på en snickerifabrik, råkade han ut för en olycka där några av hans fingrar fastnade i maskinen. ”Jag är handi-kapad” säger Våge på sitt skojfriska sätt och visar upp sin hand där några fingertoppar saknas.

Efter några år startade Våge sitt eget företag i byggbranschen och byggde hus, både lösvirkeshus och monteringsfärdiga. Hur många hus han byggt genom åren har han tappat räkningen på. 1962 ringde missionärerna på dörren. Våge och Berna undervisades och fick ganska snabbt egna vittnesbörd. De och deras äldsta barn döptes i Borås gren. Grenen bestod då av ett 20-tal aktiva medlemmar.

”Den underbare Bernt Perciwall var grenspresident och han tog hand om mig, blev min mentor och lärde mig allt jag behövde” berättar Våge, som ganska snart blev kallad som äldstekvorumspresident och därefter kallades han som grenspresident. Våge var sedan grenspresident i Borås i 17 år.

”För det mesta var det väldigt roligt och jag trivdes med mitt ämbete. På den tiden fick ju en grenspresident göra allt. Sköta ekonomin, städa kapellet och hålla ordning på tomt och trädgård, förutom att man alltid behövde tala och undervisa. Jag var såväl seminarielärare som institutlärare och scoutledare”, berättar Våge. ”Och kamrer och verkställande sekreterare”.

”Det som var jobbigast var nog att det fanns några äldre systrar i Hjälpföreningen som styrde och ställde. Ibland hade de kafferep i kyrkan. Och så hade Hjälpföreningen sin egen budget på den tiden och de ansåg inte att grenspresidenten hade något att göra med vad de använde pengarna till. Där behövde jag mycket tålamod och mycket överbevisning, innan vi följde kyrkans riktlinjer”, berättar Våge.

Efter ungefär 17 år som grenspresident, kallades han som medlem i stavens högråd. ”Men jag är så kort så jag kallade mig för lågråd”, skrattar Våge. I skrivande stund är Våge rådgivare i Söndagsskolan i Borås församling. Han har förblivit aktiv i kyrkan i alla år och har ett gediget vittnesbörd om det återställda evangeliet.

Våge och Berna har 7 barn, 27 barnbarn och 16 barnbarnsbarn. Familjen är utspridd över landet och även till andra länder i världen. Trots att han närmar sig 90 år är Våge pigg och vital. Och har alltid glimten i ögat och beredd att leverera ett Våge-skämt. ”Vem som helst kan göra en tavla. Men för att göra en ram krävs det list.”