I år har vi studerat Mormons bok i söndagsskolan, och ett avsnitt väckte särskilt gensvar hos mig. Det handlade om när överbefälhavare Moroni inte fick de förstärkningar och den proviant hans härar behövde för att kunna stå emot lamaniternas anfall. Han trodde sig veta varför – i Alma 59:13 står det: ”Och det hände sig att Moroni blev vred på de styrande på grund av deras likgiltighet för sitt lands frihet.”
Ofta gör vi nog alla samma sak: vi tror att vi förstår andras motivation. I kapitel 60 skäller han i ett brev ut regenten Pahoran och andra styrande efter noter. Det är ett mycket känslomässigt utspel, om råkade jag ut för det skulle jag nog känna mig extremt påhoppad.
Men Pahoran visar stor mognad, och tar det inte personligt. I stället förklarar han situationen och säger: ”Och nu har du klandrat mig i ditt brev, men det gör ingenting. Jag är inte vred, utan fröjdar mig åt ditt hjärtas stora ädelmod” (Alma 61:9). Det är ingen lätt sak att reagera så när man blir attackerad!
Jag har funnit att en nyckel till att känna frid och bevara relationer är att göra som Pahoran. Han insåg att Moronis utfall egentligen inte handlade om honom, utan om Moronis omständigheter. Och så är det ju oftast i vår vardag också – människor påverkas av sina omständigheter, och när man är under stor press färgas ens uppfattning av pressen man är under. Med andra ord, när någon bär sig illa åt handlar det vanligtvis inte om mig!
En vän till mig tycker om att berätta en historia han har läst: En man sitter på tunnelbanan när en pappa med tre små pojkar kliver på. Pappan sätter sig ner och ser närmast ut att vistas i en annan värld. Han verkar inte märka att hans pojkar skriker, stojar och springer runt. Mannen som redan satt där blir mer och mer störd av pojkarna och så pass irriterad att han till slut vänder sig till pappan och säger något i stil med: ”Kan du vara snäll och kontrollera dina barn!”
Pappan verkar vakna upp och säger till sina pojkar att lugna ner sig. Sedan vänder han sig till mannen och säger: ”Förlåt. Vi kommer från sjukhuset. Pojkarnas mamma har precis gått bort, och jag vet inte hur jag ska förklara för dem eller hur jag ska klara av framtiden.” Med ens skäms mannen för sin irritation. Nu förstår han pappans situation, och tar inte illa upp längre. Det handlade inte om att pappan ansåg att andra passagerare inte var viktiga – med andra ord, det handlade inte om dem.
En annan vän till mig kom ibland till kyrkan på dåligt humör. Jag kunde hälsa och kanske ge en komplimang, men bara bemötas med en fnysning. Först undrade jag vad jag hade sagt förra veckan som hon tog illa vid sig av, men så småningom fick jag veta att när hon var på dåligt humör berodde det på att hon hade grälat med sin man den morgonen. Det handlade inte om mig, även om det gick ut över mig. Vilken lättnad! Den lärdomen är till stor nytta i interaktionen med andra människor. Andras beteende handlar inte om mig, även om det ibland går ut över mig.
Men för Kristus handlar allt om mig – och om var och en av oss på jorden! Hans lidande i Getsemane innefattade en upplevelse av var och ens sorg, smärta, ånger, rädsla och uppgivenhet. Han har inte bara upplevt dessa känslor generellt, utan specifikt för var och en av oss. Ingen dödlig människa hade klarat av det, och det var så omfattande att det ”fick mig, ja, Gud, den störste av alla, att skälva av smärta och blöda ur varje por samt lida till både kropp och ande” (Läran och förbunden 19:18).
Det är inte alltid jag klarar av att inte ta saker personligt, men det är mycket lättare att hantera livets stötar när jag kommer ihåg att andra människors handlande inte handlar om mig. Utom för Kristus – för honom handlar allt om mig, om dig och om oss alla!