Vår tempelvigsel i en speciell tid

    Wikstrom
    Emma och Simon Wikström. (Foto: familjen Wikström)

    Jag är så väldigt tacksam för uppenbarelse, en princip som jag tror ledde till att jag och min underbara make Simon i mitten av mars kunde vigas i Herrens tempel.

    För fem år sedan såg jag en bild på templet i Stockholm och jag tyckte att det var den vackraste plats jag någonsin sett. Templet låg i mitt favoritland, ett land som jag dittills aldrig hade varit i. Jag visste av hela min själ att jag ville finna världens finaste människa och gifta mig med honom i just detta tempel. Jag bodde då på andra sidan jordklotet, i Australien där jag också växte upp.

    Nu spolar vi fram tiden till ett år senare. Jag tjänade som missionär i Sverige, det land som min mamma kom ifrån. Utan att veta om det hade jag redan träffat denna fantastiska person, Simon Wikström, som nu är min make. Jag tjänade i Helsingborgs församling. Det var mitt andra område under missionen och Simons hemmaförsamling. Vi hade lite med varandra att göra, men jag koncentrerade mig på min mission och han på sitt ämbete under denna tid.

    Tre långa år senare, efter att ha återvänt hem till Australien, flyttade jag till Sverige, mitt nya hemland.

    Simon och jag började träffas och på väldigt kort tid kände vi att vi hörde ihop och att vi ville gifta oss med varandra. I mitten av 2019 bestämde jag mig för att söka bekräftelse på mitt beslut hos Herren. Jag åkte med denna fråga till templet i Köpenhamn, vårt närmaste tempel.

    Jag satt i det celestiala rummet i templet när en varm och överväldigande känsla kom till mig. ”Ja, detta är rätt.” Sedan kom ett tillägg. ”Den trettonde mars 2020, i Stockholm.” Jag hade ju redan fem år tidigare bestämt att min dröm var att gifta mig med min bästa vän i templet i Stockholm, så detta kom inte som en överraskning, men datumet – den 13 mars – varför var det så viktigt?

    Jag är en person som tycker om att skriva listor och planera för framtiden. Jag hade redan tänkt ut att med det som skulle hinnas med kunde ett bröllop inte ske förrän tidigast i mitten på april. Men tanken på datumet i mars fortsatte att kännas viktigt där jag satt i detta heliga rum. Jag förlitade mig på Herrens plan för den framtid som låg i hans händer. Jag nickade stilla för mig själv och tänkte diskutera detta specifika datum med Simon.

    Vi åkte upp till Stockholm i mars, några dagar före vår vigsel. När vi cirka sex månader tidigare hade fattat besluten runt vårt kommande bröllop hade vi inte vetat något alls om den situation vi skulle befinna oss i vad gällde covid-19. Verkligheten förändrades bara två dygn innan vi beseglades i Stockholms tempel. Templet i Köpenhamn hade stängts, reserestriktioner hade införts, missionärer fick senarelägga sitt tjänande, alla möten i kyrkan ställdes in och en stor del av våra vänner och släktingar som skulle fira vårt bröllop med oss fick ställa in sina resor på grund av att de tillhörde virusets riskgrupper, eller för att de helt enkelt var osäkra på om de skulle kunna återvända till sina hem i säkerhet. Strax efter detta stängdes alla kyrkans tempel. Med all denna osäkerhet omkring oss kvällen innan vår vigsel visade även vädret sig från en lynnig sida. Det stormade och det snöade periodvis. Världens oro återspeglades i vädrets makter.

    Nästa morgon, den 13 mars 2020, gick vi hand i hand uppför trappan för att träda in i Herrens hus. Allt var precis så fridfullt, lugnt och vackert som jag hoppats. Vi hade en vacker liten ceremoni tillsammans med våra allra närmaste.

    Jag är säker på att detta var det mest lämpliga tillfället för oss att gifta oss. Det enda runt vårt bröllop som gick helt enligt planerna var det allra viktigaste: möjligheten att få se en glimt av himlen när jag och min brudgum knäföll tillsammans omringade av våra nära och kära i detta heliga hus.

    Jag tror att det var Guds vilja att vårt äktenskap fick inledas på ett sätt som lärde oss att lita på honom och på hans uppenbarelser, att vi fick uppleva personlig utveckling och en hemcentrerad kyrka. Vår första söndag tillsammans som gifta, och var och en av de följande, har vi hittills tillbringat i vårt hem. Varje söndag har vi hållit ett litet sakramentsmöte för vår lilla familjeenhet bestående av två personer. Min man har välsignat och delat ut brödet och vattnet till mig och till honom själv.

    Jag vet att Gud besvarar bön. Om jag tvivlat på hans svar hade det inte varit möjligt för oss att motta välsignelsen av att beseglas till varandra som planerat. Jag känner en djup tacksamhet för och har ett fast vittnesbörd om personlig uppenbarelse, som när det behövs leder till mirakel. Gud älskar oss och känner oss bättre än vad vi känner oss själva. Jag är så tacksam för att jag fått lära mig denna enkla sanning och för att jag får återupptäcka denna lärdom dagligen.