Vänskap med Kristus

    Kristus
    Foto: LDS Media Library
    Kopischke
    Äldste Erich W. Kopischke, Tyskland Andre rådgivare i presidentskapet för området Europa

    Strax innan Frälsaren fullgjorde sin jordiska verksamhet träffade han sina apostlar. Han visste att han snart skulle fullborda sin största gåva till hela mänskligheten. Han visste att det innefattade lidandet i Getsemane och den grymma döden på korset. Han visste också att efter hans lidande, död och uppståndelse måste hans lärjungar föra hans mission vidare. Han visste att det inte bara räckte med att han gav oss försoningens dyrbara gåva, utan att det var lika viktigt att mänskligheten tog emot den. Därför fokuserade hans undervisning ofta på hur vi, som hans lärjungar, kan få ut mest av denna gåva.

    En sak Frälsaren poängterade var vikten av att hålla sig nära honom. Han sa: ”Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, så bär han rik frukt. Utan mig kan ni ingenting göra.”[1]

    Han klargjorde sedan hur vi kan hålla oss nära honom genom att betona följande: ”Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, så be om vad ni vill, och ni ska få det. … Detta har jag sagt er för att min glädje ska vara i er och för att er glädje ska bli fullkomlig. Detta är mitt bud: att ni ska älska varandra så som jag har älskat er. Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner, om ni gör vad jag befaller er.”[2]

    Kristus gav oss en enkel formel för hur vi kan få tillgång till välsignelserna av hans försoning i våra dagliga liv och åtnjuta hans hjälp och vänskap genom att helt enkelt göra tre saker: Tro på honom och hans ord, älska varandra och hålla hans bud.

    I dag vill jag betona den första punkten: tro på honom och hans ord. När vi ställs inför personliga utmaningar i livet och det blir svårt, tror vi då verkligen på honom? Tror vi att hans lärdomar gäller oss på ett mycket personligt sätt? Han sa: ”Låt inte era hjärtan oroas. Tro på Gud och tro på mig.”[3] Jesaja gav oss denna trösterika tanke: ”Herren Gud ska torka tårarna från alla ansikten.”[4]

    Joseph M. Scriven (1819–1896) var 25 år gammal, förälskad och skulle gifta sig. Dagen innan bröllopet drunknade hans fästmö i en tragisk olycka. Med brustet hjärta avseglade Joseph från sitt hemland för att påbörja ett nytt liv i Kanada. När han arbetade som lärare där blev han förälskad igen och förlovade sig med Eliza Roche, en släkting till en av hans elever.

    Josephs förhoppningar och drömmar krossades igen när Eliza blev sjuk och dog innan bröllopet. Även om vi bara kan försöka föreställa oss den här unge mannens inre kval visar historien oss att hans tro på Gud stärkte honom.

    Han gifte sig aldrig utan ägnade resten av sitt liv åt att ge all sin tid, alla sina pengar och till och med kläderna han bar för att hjälpa de mindre lyckligt lottade. Han hängav sitt liv åt att sprida kristuslik kärlek och medkänsla vart han än begav sig.

    Ungefär vid samma tid som när Eliza dog fick Joseph meddelande från Irland om att hans mor var sjuk. Han kunde inte vara hos henne så han skrev ett tröstande brev till henne och bifogade en av sina dikter, med titeln Tänk, en sådan vän som Jesus (sv. översättning v. 1–3 Erik Nyström, v. 4 Jennifer Usterud).

    Tänk, en sådan vän som Jesus (Melodi: Israel, nu Gud dig kallar)

    Tänk, en sådan vän som Jesus, vilken brudgum, rik och skön!
    Tänk, vad förmån att få bära allting fram till Gud i bön!
    Ack, hur ofta vi oss sarga, möda, sträva utan lön,
    blott för att vi icke bära allting fram till Gud i bön.

    Är du svag och sorgbetungad, fruktar du för syndens lön?
    Jesus än ju öppnar famnen, gå med allt till Gud i bön!
    Har av jordens falska löften du ock gjort ett sorgligt rön?
    Kärlek, tröst och hjälp du finner, om du går till Gud i bön.

    Om ock frestelser oss trycka, mognade av syndens frön,
    dock vi ej må fälla modet; bär det fram till Gud i bön!
    Ingen vän vi ha så trogen, ingen annan hör vår bön.
    Jesus känner all din svaghet, gå med allt till Gud i bön!

    Käre Frälsare, som lovat oss att bära sorgens rön,
    må vi alltid, Herre, komma med vårt allt till dig i bön.
    Snart i Faderns helga närhet finns det ej behov av bön,
    ty när vi har nått ditt rike blir din härlighet vår lön.

    Jag ber att vi under den här påsken ska få veta på ett mycket personligt sätt att Jesus Kristus är vår vän som står redo att trösta, hjälpa och hela om vi bara tror på honom och på hans ord.

     


    [1] Johannes 15:5.

    [2] Joh. 15:7, 11–14.

    [3] Johannes 14:1

    [4] Jes. 25:8