Gunnar Emanuel Jansson föddes 1921 i Dalarna och var yngst av sju syskon. Hans föräldrar hette Beda och Georg Jansson. Gunnar växte upp under små omständigheter och efter sex års skola började han arbeta med sin far i skogen. I 20-årsåldern flyttade han till Stockholm. Här kom han att jobba tillsammans med en man, Henrik Emanuelsson, som bjöd med honom till sin kyrka. Gunnar var inte intresserad av religion men följde med av nyfikenhet. Gunnar berättar att han efter att ha besökt kyrkan satt och diskuterade evangeliet med sin vän som då gav honom ett exemplar av Mormons bok. Gunnar började läsa boken och kände snart att ”detta var inte ett människoverk”. Snart hade han ett vittnesbörd om evangeliet och han döptes den 30 januari 1949. Gunnar var blyg och tystlåten och förklarade för sin grenspresident, i samband med sitt förestående dop, att han gärna ville ingå dopsförbund men inte kunde tänka sig att ha ett ämbete eller hålla tal. Efter några månader som medlem i kyrkan växte dock hans önskan att tjäna Herren och dela med sig av evangeliet, och han tackade med glädje ja till kallelsen att verka som missionär i Sverige. Han övervann också sin rädsla att hålla tal och blev med åren känd som en duktig talare. Efter missionen flyttade han till Malmö där han verkade som grenspresident mellan 1952 och 1954.
Efter att ha verkat som grenspresident i Malmö emigrerade Gunnar till Utah i USA. Han bosatte sig i Ogden och tog emot sin begåvning i templet i Salt Lake City. Han har berättat att han vid ett tillfälle gick en promenad och funderade över sitt liv och kände att han önskade någon form av förändring. Han samtalade med Herren kring detta och svaret kom som en blixt från en klar himmel: ”Du ska gå på mission.” När han berättade detta för sin biskop berättade denne att han hade känt samma sak några dagar tidigare.
Gunnar hade en önskan att få tjäna i Sverige och så blev det. Han blev åter äldste Jansson mellan åren 1955 och 1957. Hans första kamrat var Herbert Spencer, som senare verkade som missionspresident i Sverige. Under missionen verkade han som grenspresident i Halmstad under femton månader. En augustidag knackade han och hans kamrat på en dörr. En vänlig kvinna öppnade dörren och lyssnade till deras budskap. Kvinnans namn var Göta Danielsson. Hon lyssnade intresserat på äldsternas budskap och började läsa Mormons bok. Precis som Gunnar fick också hon en stark känsla att Mormons bok var sann och den 8 maj 1957 döptes Göta.
Göta föddes 1929 som första barn till Kaleb och Augusta Danielsson och hade vuxit upp på en lantgård i byn Årnilt utanför Halmstad. Hennes familj tillhörde Missionskyrkan och var starkt troende.
Efter Gunnars mission bosatte han sig i Göteborg, och Göta, som jobbade på Televerket i Halmstad, lyckades få ett liknande jobb i Göteborg. Tycke hade uppstått mellan dem och Gunnar och Göta gifte sig den 3 april 1958. Götas föräldrar, som var medlemmar i Missionsförbundet, var inte glada över dotterns beslut att ansluta sig till ”denna villolära” men de tyckte om Gunnar och när Göta berättade att hon hade en önskan att få åka till templet i Schweiz för att få gifta sig för tid och evighet, sa hennes far Kaleb: ”Om det betyder så mycket för dig ska jag betala för er resa dit.”
Arne Karlsson, som var god vän med Gunnar, brukade berätta om en händelse som visar vilken saktmodig person Gunnar var. Broder Karlsson kom en gång i samspråk med en man och berättade att han var medlem i Jesu Kristi Kyrka. Mannen tittar då på honom och säger: ”Om er vet jag att ni åtminstone har en mycket bra person som medlem.” Han berättade att han vid ett tillfälle skulle fylla på olja i kyrkans kapell, men olyckligtvis slarvade han så att oljan hamnade utanför pannan. Han ringde skamset till grenspresidenten, Gunnar Jansson, och väntade sig att få en rejäl tillrättavisning när denne anlände. I stället kom en man som lugnt såg ut över förödelsen och sa: ”Ja, då vi får vi hjälpas åt att städa upp det här.” Och så jobbade de sida vid sida tills ordningen var återställd.
I juli 1963 flyttade paret, tillsammans med sina döttrar Ulrica och Katarina, till Götas föräldrahem i Årnilt för att ta hand om Götas föräldrar och deras gård. När de flyttat dit berättade Gunnar att han fick en stark känsla av att ha kommit hem. Här föddes sonen Daniel, och glädjen över att få ett barn var extra stor eftersom familjen arton månader tidigare upplevt sorgen av att mista en son i samband med födseln.
Under åren i Årnilt tillhörde familjen Halmstad gren och Malmö distrikt. Göta och Gunnar arbetade med stor iver och helhjärtat i den lilla grenen och i distriktet i olika ämbeten. Vi barn kände dock aldrig en tvekan om att vi var deras högsta prioritet. De hade en stark tro som gjorde djup inverkan på oss. Varje kväll såg vi vår far Gunnar sitta och studera skrifterna med en anteckningsbok nära till hands. Hans kunskap i skrifterna var stor.
Om Gunnars kunskap i skrifterna var stor så var Götas praktiserande av skrifternas lära lika stor. Hemmet var alltid öppet för gäster och det serverades rikligt med god mat. Göta, gladlynt till sin natur, var en fantastiskt kärleksfull och lojal maka till Gunnar och tog hand om och vårdade honom då hans hälsa vacklade i slutet av hans liv. Gunnar somnade stilla in i september 2003 omgiven av sina närmaste. Hans starka tro, hans lugn, hans ihärdighet och hans humor var hans signum. Göta har flitigt lärt oss om tjänandets viktiga princip och att det finns glädje i tjänandet.
Nu bor Göta i Alingsås omgiven av barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Hon har 19 barnbarn och för tillfället 17 barnbarnsbarn. Det går sällan en dag utan att hon får besök av sin familj. Trots att både syn och minne är fördunklade finns ljuset inom henne kvar och hon fortsätter att sprida vänlighet och kärlek. Hon bor på ett äldreboende och en i personalen uttryckte vid ett tillfälle sin uppskattning för henne och sa bland annat att ”vi har aldrig haft någon som hon här”. Nyligen firade vi Götas 90-årsdag och hade tillfälle att hylla vår matriark vars liv varit fullt av tjänande, och vi kan konstatera att hennes starka tillit till Herren har burit henne genom livets alla skeenden.