Vår äldsta son Christoffer har alltid varit en aktiv kille. Redan som liten var han fysiskt aktiv och fick snart förkärlek till parkour, en träningsform som går ut på att träna kroppen till att på ett smidigt och kontrollerat sätt kunna ta sig över, under och igenom olika hinder i omgivningen utan hjälpmedel.
Parkour innehåller rörelser som hopp, rullar och olika tekniker att bemästra fysiska hinder.
Han har hoppat runt på hustak, gjort volter från klippor och bokstavligen klättrat överallt!
Han har alltid älskat att vara ute i naturen, friluftslivet ligger honom varmt om hjärtat och numera är snowboarden hans bästa vän under vinterhalvåret.
Så för några år sedan började han få ont i en fot. Det spred sig sedan vidare till andra leder i kroppen och blev så smärtsamt att det tillslut hindrade honom från att ens kunna ta korta promenader eller klara av att stå upp längre stunder på arbetet. Självklart påverkade detta hans humör och den ständiga smärtan och stelheten gjorde honom stundtals nedstämd. Vi bad enskilt och som familj om att han skulle få rätt medicinsk hjälp, att han skulle kunna känna hopp och att hans kropp skulle läka.
En novembermorgon får jag ett sms från honom.
Han skrev att han vaknade upp med en extremt stel fotled den morgonen, följt av ett dåligt humör. På spårvagnen in till jobbet satt han och kände sig frustrerad och gnällde för sig själv. Sedan skrev han:
”Tror Gud sa till mig att sluta gnälla och vara tacksam idag. När jag gick av från spårvagnen å var lite småtjurig och frustrerad över min kropp, så går det förbi en kille i typ min ålder, på kryckor och med bara ett ben!
Lite senare när jag bytt om och gått ner för att börja jobba, så kommer det in en kund med helt sönderbränt ansikte. Han hade varken näsa eller öron.
Det gav mig en tankeställare i alla fall.”
Lite senare skrev Christoffer ett inlägg på Instagram om samma händelse:
”Båda dessa personer hade en glad uppsyn och såg ut att njuta av dagen trots deras svårigheter, och det gav mig en liten boost att rycka upp mig och vara tacksam för det jag har”.
Som mamma rördes jag och blev påmind om hur Gud kan ge oss tröst och insikt genom andra människor. Jag kände tacksamhet för att Christoffer kunde lyfta blicken och få perspektiv, hur en dag som började med ett dåligt humör kunde vändas till en dag av positiva tankar och tacksamhet.
Jag blev påmind om den här händelsen när vi läste i ”Kom och följ mig” och hur Herren i Läran och förbunden 98:1–3 säger:
”Sannerligen säger jag er, mina vänner: Frukta inte. Låt era hjärtan bli tröstade. Ja, var alltid glada och var tacksamma i fråga om allting, medan ni tålmodigt väntar på Herren, för era böner har gått in i Herren Sebaots öron … och alla era lidanden ska samverka till ert bästa.”
Jag är tacksam för det perspektiv som evangeliet ger, för att vår himmelske Fader känner till våra omständigheter, för att han vet vad vi behöver gå igenom, för att han vet hur vi bäst kan få tröst och hjälp och för att han villigt ger den till oss.