En gång när jag gick i åttan eller nian blev jag omringad i omklädningsrummet av alla tjejerna i min klass efter en idrottslektion. Jag minns att jag kände mig lite rädd och stressad. Sen frågade någon: “Tror du verkligen på Gud?!” Jag minns att jag tänkte “Jag vet inte vad jag tror än, jag vet att mamma och pappa tror på Gud! Mina lärare och ledare i kyrkan tror… och i seminariet har jag fått lära mig att kunskap kommer inte kommer förrän vi har prövat vår tro. Så där och då bad jag en kort, snabb bön där jag bad Herren att om han finns, kan han snälla låta mig veta det, för jag tänker testa min tro och stå upp för honom?
Jag tog sedan ett djupt andetag och så svarade jag: “Ja, det gör jag”. Ingen sa något, ringen splittrades och alla återgick till sitt. Kvar var jag med en varm stark brinnande känsla av att det jag sagt var rätt. När livet stormar eller när ibland jag ifrågasätter varför jag är kvar när så många lämnar, kan jag alltid gå tillbaka till det minnet och få känna Guds viskning. “Jag finns, du har rätt! Jag älskar dig!“