För ett antal år sedan var vår då fyraårige son med om en allvarlig trafikolycka långt hemifrån. Efter ungefär en vecka på sjukhus kunde han förflyttas 32 mil till vårt lokala sjukhus. När vi kom hem låg det en lapp nedanför brevinkastet från en kärleksfull och omtänksam stödsyster med information om vem som skulle hämta upp våra fyra övriga barn på skolan, vem som skulle laga mat och vem som skulle ta hand om vår tvätt. Under loppet av de följande fem veckorna av vår sons sjukhusvistelse födde min fru vår yngste son. Med en son i ena änden av sjukhuset, en hustru och en nyfödd baby i den andra änden, fyra barn att ta hand om och ett heltidsjobb att klämma in, skulle vi inte ha klarat oss utan den avsevärda hjälp vi fick av medlemmarna i vår församling. Vi var så tacksamma för deras osjälviska tjänande. Vi vet att den vanligt förekommande frågan ”kan vi göra något för att hjälpa till?” alltid ställs uppriktigt, men den här underbara omtänksamma systern gick den extra milen, förutsåg våra behov och tjänade i enlighet med dem.
I Lukas 4:18 läste Frälsaren Jesajas profetior om sin egen ankomst och sin mission här på jorden. Där står det:
”Herrens Ande är över mig, för han har smort mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig att utropa frihet för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet” (se Jes. 61:1).
I vårt samhälle i dag finns det många som har förkrossade hjärtan på grund av brustna familjerelationer eller andra svårigheter. Det finns många som hålls fångna av beroenden, av depression eller av missmod. Det finns många som är blinda, speciellt för de fridsamma sanningarna i Jesu Kristi evangelium. Och många har sårats av livets besvikelser.
I 3 Nephi 18:32 läser vi: ”Dock ska ni inte driva bort honom från era synagogor eller era platser för tillbedjan, för ni ska fortsätta betjäna sådana, för ni vet inte om de inte kommer att återvända och omvända sig och komma till mig med helhjärtat uppsåt, så att jag kan hela dem. Och ni ska bli medlet att föra frälsning till dem.”
Kan du föreställa dig en mer spännande välsignelse än att tillsammans med Frälsaren arbeta med att hela bedrövelserna hos dem omkring oss och vara ett redskap i deras frälsning?
För ett tag sedan åkte jag för att besöka min son som studerade i Rexburg i Idaho. Han, hans fru och jag åt middag på en restaurang där människor står i kö för att serveras. Den var full av studenter som var förväntansfulla inför sin examen och terminsavslutning. Jag lade märke till en ung dam som kom utan sällskap och såg ut att vara lite ensam och överväldigad av ljudnivån och aktiviteten omkring sig. Jag kände mig manad att fråga om hon ville göra oss sällskap. När hon fick sin mat gick hon förbi oss och tog sig ensam till ett bord. Vid det ögonblicket, tänkte jag: Äsch, hon kommer att tycka att jag är konstig om jag frågar om hon vill sitta med oss, och jag lät tillfället passera. Jag minns att jag vaknade upp vid halv tre-tiden följande morgon och tänkte: Tänk om hon verkligen behövde vår hjälp och vänskap? Jag klev upp ur sängen och föll på knä och bad att någon annan skulle kunna hjälpa henne med det som jag hade misslyckats med. Jag bestämde mig också då för att jag skulle försöka att aldrig mer låta den sortens maning eller en möjlighet att lyfta någon annan passera.
Jag uppmanar var och en av oss att ta varje tillfälle att räcka ut en hand till andra, att lyfta, stärka och tjäna med kärlek. När vi gör det uppfyller vi det heliga löftet som vi ingick vid dopet att stå som vittnen om honom, vara hans händer och hela de nödställda.