När vi tar emot Jesus Kristus som vår Frälsare önskar vi lära känna honom och följa hans exempel, i förhoppningen att själva utveckla hans egenskaper. Vi tror att när vi har utvecklat tro på honom och på hans försoningsoffer för det med sig naturliga följder: vi vill förändra våra liv genom omvändelse, vår vilja och vårt hjärta vänder sig till Herren och vi vill ingå förbund med honom genom förrättningar.
Herren har uppenbarat att de som ”genom sina gärningar verkligen visar att de har tagit emot av Kristi Ande till sina synders förlåtelse, skall genom dopet tas emot i hans kyrka”.[1]
Efter dopet konfirmeras vi som medlemmar i kyrkan genom handpåläggning med prästadömets makt och myndighet. Nästa steg i vår andliga utveckling är att ta emot andra frälsande förrättningar i det heliga templet. Under normala omständigheter utförs dopets, konfirmationens, begåvningens och beseglingens förrättningar endast en gång per person. Efter det kan vi fortsätta att lära oss av dessa förrättningar när vi utför dem som ställföreträdare för avlidna personer.
Herren beredde en väg så att vi, hans barn, för egen del om och om igen kan ta del av en förrättning: sakramentet.
Det mönster som Frälsaren fastställt är att hans kyrka ska mötas på sabbatsdagen för att ta del av sakramentet ”till minne av Herren Jesus”[2] och ”för att fasta och be och för att tala med varandra om sina själars välfärd”.[3]
I sin oändliga visdom har han gett oss möjligheten att vila från våra dagliga bördor, så att vi kan släppa all oro och alla bekymmer. När vi lämnar världen bakom oss kan vi förnya dopförbundet genom sakramentets förrättning. Herren lovar i denna förrättning att när de som är villiga att ta på sig hans namn och hålla hans bud tar del av sakramentet, ska de ”alltid ha hans Ande hos sig”.[4]
Som enskilda och familjer är det fördelaktigt för oss alla om vi varje vecka förberedde oss med flit och ödmjukhet för att ta del av sakramentet. Vi förbereder oss dagligen för denna förrättning när vi försöker leva ”i rättfärdighet, varje dag och alltid”[5]. Exempelvis genom att studera skrifterna, be enskilt och med våra familjer. Om vi dessutom planerar lördagens aktiviteter så att vi kan gå till sängs tidigt nog för att kunna vakna upp med tacksamhet, glädje och lycka på söndagarna, då är vi beredda att ta del av sakramentet och lyssna till talen, och få ”näring genom Guds goda ord”[6]. Då kan vi växa och fördjupa vår relation till Frälsaren och öka vår kunskap om honom.
Det är nu viktigt att belysa parallellen mellan templets helighet och sabbatens helighet. När vi förbereder oss för att besöka templet ger vi oss själva nog med tid till att göra oss redo. Vi klär oss inte endast i kläder som visar vår respekt och vördnad för templet och vad det står för, utan återspeglar också detta i våra handlingar när vi är i templet eller i dess omgivning. Vi viskar och vi lär våra barn att man på denna plats visar stor respekt. När vi helgar sabbatsdagen genom att vara vördnadsfulla och respektfulla under söndagens möten och under hela dagen, utvecklar vi den helighet och gudomliga natur som vi ser hos vår himmelske Fader: ”Han vilade på sjunde dagen från hela det verk som han hade gjort. Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den.”[7]
Om vi prövar Guds ords kraft kommer vi inte endast att tillväxa i kunskapen om Kristus. Vårt vittnesbörd om dess sanning grundas då inte bara på tro, utan det grundas på de mirakel och underverk som vi får uppleva i våra liv och familjer.
[1]L&F 20:37
[2]Moro. 6:6
[3]Moro. 6:5
[4]Se L&F 20:77; Joh. 14:16
[5]L&F 59:11
[6]Moro. 6:4
[7]1 Mos.2:2–3