Möt Andreas Lindquist, 19 år. Han är killen som bott hemifrån sedan han var 16 år då han började på Judo-gymnasiet i Lindesberg. Han har bara varit hemma hos föräldrarna och syskonen varannan helg och på loven. En lång skadeperiod gjorde att han inte kunde tävla på många månader. Men sommaren 2013 var skadorna äntligen läkta. Andreas var tillbaka och kunde tävla. Det har aldrig gått så bra för honom att tävla som säsongen 2013-14. När vi träffade honom på sportlovet hemma hos sina föräldrar i Handen, har han precis vunnit SM i judo! Han visar oss rummet hemma hos föräldrarna där de har hängt och ställt alla hans andra priser. De är många.
Men hur duktig han än är i judo är det inte därför vi träffar honom. Det är istället för hans orubbliga vilja och engagemang att gå ut på mission. Trots alla sina segrar. Trots landslagets förfrågningar om han inte vill tävla ännu mer för dem. Trots att en EM-tävling hägrar i höst.
- ”Nej, inte en chans. Det spelar ingen roll om jag så vinner ALLT fram till studenten i juni. Jag ska ut på mission. Punkt. Det är ingen diskussion.”
Hur kommer det sig att en ung man i din ålder, som har alla förutsättningar att ta sig långt i sin judokarriär, utan att tveka, säger så?
Hur kommer det sig att en ung man i din ålder, som har alla förutsättningar att ta sig långt i sin judokarriär, utan att tveka, säger så?- ”Sommaren när jag var 17 var jag skadad och hemma. Hela sommaren. Jag följde med de unga vuxna och missionärerna på ”Sports Night” som de hade varje vecka i Gubbängens kapell. Jag slogs av hur glada missionärerna alltid var. Och den otroligt positiva känsla som jag alltid fick när jag var runt dem. Det var då jag bestämde mig: Jag ska på mission.”
Hade du inte velat gå på mission innan?
Hade du inte velat gå på mission innan?- ”Jo, det har alltid funnits där. Men det var inte förrän då jag verkligen kände av mig själv att jag ville. På riktigt. Det är ändå två år. Det är lång tid. Men efter det var det inget snack.
- Faktiskt så är all min judo-träning en del i att jag ville bli missionär. När jag var liten berättade alltid min farfar om när han hade behövt beskydda sin kamrat på mission. Jag tänkte direkt att ”jag ska skaffa mig svart bälte, så jag kan beskydda min kamrat”. Och på den vägen är det.
- Nu är jag bara så taggad att komma iväg! Det känns så segt att behöva vänta flera månader till. Tre veckor efter studenten drar jag! Det ska bli så underbart kul att få undervisa om evangeliet och få hjälpa andra. Jag hade helst gått redan förra sommaren,” skrattar Andreas.
Vi måste fråga den uppenbara frågan: Hur har du gjort med tävlingar på söndagar?
Vi måste fråga den uppenbara frågan: Hur har du gjort med tävlingar på söndagar?- ”Jag har aldrig tävlat på söndagar. Det har aldrig varit någon grej. Jag har alltid gillat det vi hade hemma; på söndagar går man till kyrkan. Dessutom är judo helt på individ-nivå. Det drabbar ingen annan att jag hoppar över vissa, ibland viktiga, tävlingar.
- För mig har det också varit en skön vilodag. Annars är det upp till nio träningar i veckan, plus tävlingar. Så att ha söndagen ledig från sånt har bara varit skönt. Jag ville träffa mina kyrk-vänner och lära mig mer om evangeliet.”
När vi sedan går för att ta kortet framför alla hans priser ser vi vad han menar med sin övertygelse; visst är han glad och stolt över priserna, visst glänser de och visst är de många. Men de har inte en chans mot den blåa boken i hans hand som varken är ”många” eller glänser nämnvärt. Det är den Andreas vill berätta om och glädjen som kan komma in i människans liv om man följer dess uppmaningar.