Sabbatsdagen i kyrkan

Budskap från områdets ledare

Med äldste Nelsons tal under generalkonferensen i april 2015 har kyrkan lagt ny betoning på att helga sabbatsdagen. När vi helgar sabbatsdagen kan vi få glädje av den och uppleva många välsignelser som Gud är angelägen om att utgjuta över oss. Som äldste Nelson påpekade var sabbaten ett evigt förbund mellan Herren och Israels folk (se 2 Mos. 31:13, 16) och en påminnelse om att Herren kan helga sitt folk. Frälsaren förkunnade att han var sabbatens Herre (se Luk. 6:5) och i de här sista dagarna har han otvetydigt påmint oss om att vi ska hålla sabbaten helig (se L&F 68:29).

En viktig del av att följa det här budet är att gå i kyrkan på söndagarna och ta del av sakramentet: ”Du [skall] gå till bönehuset och offra dina sakrament på min heliga dag” (L&F 59:9). Det är nödvändigt för att vi ska hålla oss ”obefläckade av världen” (se L&F 59:9). Eftersom sakramentets förrättning hänger på försoningen är den det centrala i vår gudsdyrkan. Det gör ”sakramentsmötet till det heligaste och viktigaste mötet i kyrkan” (äldste Dallin H. Oaks, generalkonferensen i oktober 2008). I samma utsträckning vi förbereder oss för den här förrättningen och det här mötet visar vi Herren att vi förstår hur viktig hans försoning är och att vi ser allvarligt på våra förbund med honom. Välsignelserna som kan komma av att ta del av sakramentet på lämpligt sätt är oräkneliga och kan ha stort inflytande på oss och på andra omkring oss. Vårt samarbete med församlingsrådet och biskopsrådet för att vi ska få ett andligt sakramentsmöte är en del av vår personliga strävan att bli mer lik Frälsaren och därigenom kvalificera oss för att vara ett ljus för andra.

Hur kan vi göra sakramentet till en möjlighet att växa för oss och för andra omkring oss? Låt oss stanna upp för ett ögonblick och fundera över vilket slags sakramentsmöte Herren vill att vi ska ha. Är det inte ett möte där Anden är närvarande och vi blir andligen helade när vi ingår förbund med Gud om att vi är ”villiga att ta på oss hans Sons namn och alltid minnas honom samt hålla de bud som han har givit oss, så att vi alltid kan ha hans Ande hos oss” (se L&F 20:77)? Skulle vi inte längta efter ett sådant möte och förbereda oss för det under veckan? Skulle vi inte förlåta andra för deras oförrätter mot oss? Skulle vi inte be om förlåtelse och komma till sakramentsmötet med en ångerfull själ? Skulle vi inte rådgöra med medlemmarna i vår familj om hur vi kan göra sakramentsmötet till en helig upplevelse? Skulle vi inte tycka om att ta med andra till ett sådant speciellt möte? Herren har förkunnat: ”Och om någon bland er är stark i Anden, låt honom då ta med sig den som är svag, så att denne kan bli uppbyggd i all ödmjukhet, så att även han kan bli stark” (L&F 84:106). Är inte en upplyftande upplevelse med sakramentet ett bra tillfälle för oss att bli starka så att vi kan hjälpa andra att också bli starka? Borde vi inte bjuda med andra, särskilt de som är mindre aktiva eller som inte har tagit emot evangeliet än, så att de kan ”komma till Kristus” med oss ”och bli fullkomnade i honom” (se Moro. 10:32)?

Det är min bön att vi alla må delta i sakramentsmötet på ett sådant sätt att upplevelsen på ett betydande sätt bidrar till att göra sabbaten till en fröjd och en glädje (se Jes. 58:13), inte bara för oss utan för alla som vi har ansvar att vittna om Herrens verk för (L&F 88:81–82).

I Jesu Kristi namn, amen.