BUDSKAP FRÅN OMRÅDESLEDARE
Äldste David P. Homer, USA
Områdessjuttio
Områdessjuttio
En kort tid efter att Heber C. Kimball, rådgivare till president Brigham Young, anlänt till Saltsjödalen, sade han: ”Det kommer att ske en stor sållning, och många ska falla, för … det kommer ett prov och vem kan då bestå?”[1] Fastän han talade om en tid för länge sedan och om en plats långt borta kan vi lära av hans ord i dag. Med det allt bredare gapet mellan kyrkans lärdomar och världens, hur kan vi som medlemmar i kyrkan känna oss trygga när vi möter vår tids prov?
Skrifterna lär att ”gudaktighetens kraft [är] uppenbar” i prästadömets förrättningar.[2] Det finns stor kraft i förrättningar. Jag minns mitt dop och glädjen jag kände när jag blev medlem i kyrkan. Den förrättningen var kraftfull, men jag har lärt mig att de förbund som hör samman med förrättningar kan upprätthålla gudaktighetens kraft i våra liv.
Ett förbund är en helig överenskommelse mellan Gud och hans folk. Alla prästadömets frälsande förrättningar är knutna till förbund. Vi ingår ett förbund när vi döps, och vi förnyar det förbundet varje gång vi tar del av sakramentet. De som tar emot melkisedekska prästadömet ingår prästadömets ed och förbund. Och tempelbegåvningen och beseglingens förrättning innefattar också heliga förbund.
När vi håller förbund hjälper det oss att undvika sådant som vi inte bör se eller göra. Likaså hjälper våra förbund oss att göra gott, även när det inte är bekvämt. Äldste M. Russell Ballard har sagt:
”Ibland frestas vi att låta bekvämlighet i stället för förbund styra våra liv. Det är inte alltid bekvämt att leva efter evangeliets normer och försvara sanningen och vittna om återställelsen. Det är vanligtvis inte bekvämt att berätta om evangeliet för andra. Det är inte alltid bekvämt att tacka ja till en kallelse i kyrkan, särskilt om den tänjer våra förmågor. Tillfällen att tjäna andra på ett meningsfullt sätt, som vi förbundit oss att göra, kommer knappast vid lägliga tidpunkter. Men att leva ett liv enligt vad som är bekvämt för inte med sig någon andlig kraft. Kraften kommer när vi håller våra förbund.”[3]
Det var ett förbund som stärkte kung Josia i hans ansträngningar att utrota avgudadyrkan från sitt rike.[4] Det var ett förbund som inspirerade de kämpande medlemmarna i Winter Quarters att återvända till Iowa och hämta personerna i lägren som var för fattiga att följa med. Det var ett förbund som gav min anmoder styrkan hon behövde för att möta prövningarna på sin tid.[5]
Bertha Marie Hansen bodde i Danmark i början av 1880-talet när hon träffade missionärerna från kyrkan och fick ett vittnesbörd om deras budskap. Efter sitt dop förkastades hon av sina föräldrar, och med tungt hjärta flyttade hon till Köpenhamn där hon arbetade och tjänade pengar för att kunna följa profetens uppmaning att emigrera till Utah.
Efter flera år kunde hon göra det. Med stor förväntan färdades hon till Utah i hopp om att förenas med vänner. I stället upptäckte hon att hon var ensam och inte kunde språket. Det kunde ha varit lätt att misströsta, men det gjorde hon inte. I stället höll hon fast vid sitt förbund att följa profetens uppmaning att samlas och kämpade vidare. Jag kommer alltid att vara tacksam för att hon gjorde det, för hon lämnade efter sig ett arv av tro till vår släkt som fortfarande är till välsignelse för oss.
President Kimball hade rätt. Det allt vidare gapet mellan kyrkans lärdomar och världens är ett prov som kan göra det svårt för oss, som medlemmar i kyrkan, att känna oss trygga mitt i vår tids orättfärdighet. Men vår himmelske Fader inte har lämnat oss utan hjälp. Han har gett oss förrättningar och förbund som, när de blir ihågkomna, gör att vi kan känna oss trygga och hjälper oss möta de prövningar som kommer i vår väg.
[1] Citat av äldste Edward Stevenson i Life of Heber C. Kimball, Bookcraft, Salt Lake City, Utah, sida 446.
[2] Se Läran och förbunden 84:20.
[3] Äldste M. Russell Ballard, ”Likt en outsläcklig låga”, Liahona, juli 1999.
[4] Se 2 Kung. 22:1–13; 2 Kung. 23:1–3; 2 Krön. 34:1–2, 8, 14–21, 29–33.
[5] The Young Family, Dorothy Marie Young Folk, s. 293.