Två år efter att jag hade blivit medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga kände jag starkt att jag skulle åka på mission. Jag visste att det var Herrens vilja, och när jag läste mitt kallelsebrev fick jag en bekräftande känsla att jag behövdes i Sverige. Jag fick uppdraget att börja min mission i Jönköpings församling. Det kändes rätt att jag skulle vara där, men jag visste inte då hur inspirerat det var.
En dag medan min kamrat och jag arbetade i kyrkan, tänkte jag på min släktforskning. Även om jag var den enda medlemmen i kyrkan i min familj, så hade jag turen att släktforskningen på min mammas sida (svenska sidan) redan hade gjorts. Jag började leta efter levande svenska släktingar och hittade en familj som bodde i Oskarshamn. Jag tänkte att det skulle vara intressant att få träffa dem någon gång under min mission, så jag skickade ett email till en av dem. Två veckor senare, fick jag svar från den här mannens bror. Han hette Lasse, och han berättade för mig att han faktiskt bor i Jönköping, och att han gärna ville träffa mig.
Jag ringde genast upp honom och vi bestämde oss för att träffas den följande veckan. Men när min kamrat och jag återvände till vår lägenhet samma dag, kunde jag inte sluta tänka på Lasse. Jag skickade honom ett sms och vi började sedan samtala. När vi pratade, kände jag starkt att jag skulle bjuda in honom till kyrkan, men det ville jag inte göra. Han var min släkting och inte en tänkbar undersökare. Men känslan kom igen till mig att jag borde bjuda honom till kyrkan. Än en gång försökte jag ignorera känslan men den kom en tredje gång, och nu mycket starkare och då behövde jag agera. Jag frågade honom om han ville komma till kyrkan och efter att jag hade gett honom lite detaljer, tackade han ja och sade, ”vi ses imorgon”.
Jag var ganska nervös när jag kom till kyrkan på söndagen, men när vi träffades för första gången gick allt bra. Han kom i kostym och var jättenyfiken på det som vi gör i kyrkan och vad vi tror på. Han stannade under alla de tre timmarna som mötena pågick och efter sakramentsmötet berättade han för mig att han tyckte om kyrkan, men att han inte förstod allt eftersom att han inte hade läst ’den där boken’. Jag och min kamrat förklarade mer om boken som han menade, Mormons bok, och gav honom också ett exemplar. Många medlemmar kom fram och pratade med honom. En av dem frågade hur vi träffades. Han berättade då att det var genom släktforskningen som hade gjorts för vår familj. Lasse var glad att släktforskning var viktig för oss i kyrkan och jag hörde honom säga att hans pappa redan hade hittat sjuhundra namn. Det var då att jag visste varför jag kommit till Sverige och just till Jönköpings församling. Jag visste att Lasse skulle döpas och att vi tillsammans skulle hjälpa till att frälsa vår familj.
När min kamrat och jag började undervisa Lasse fick vi veta mycket mer om hans sökande efter sanningen och hans förberedelse för att ta emot evangeliet. Han var fyrtio år när vi träffades. Han berättade att han började läsa i Bibeln när han var femton år. Under de senaste tio åren hade han besökt mer än hundra kyrkor i Jönköping men han hade inte hittat den sanna kyrkan. Han hade även träffat missionärerna flera gånger, på gatan eller på bussen, men aldrig hade någon bjudit honom till kyrkan. Han trodde därmed att kyrkan var stängd och bara för dess medlemmar. Han sade till mig, ”du var den första som bjöd mig till kyrkan”. Vad glad jag blev när jag insåg hur viktigt det var att jag lyssnade till den Helige Andens maningar den första dagen vi pratade med varandra.
Med två olika kamrater och med hjälp av många medlemmar i församlingen, undervisade jag Lasse om evangeliets principer. Efter tre månader visste vi att Lasse hade ett vittnesbörd och att han var beredd för dopet. En vecka var han hemma hos flera medlemmar som sade till honom, ”du behöver inte veta allt innan du döper dig”. På fredagen hade vi en lektion med biskopen där Lasse fick ställa vissa viktiga frågor. Än en gång fick han rådet, nu från biskopen som sade, ”du behöver inte veta allt innan du döper dig”. När vi gick därifrån så sade min kamrat till mig, ”Han kommer att skicka oss ett sms som säger att han vill döpas nästa vecka”. Jag hade samma starka känsla. När vi höll på att göra vår veckoplanering senare den där dagen och skulle sätta upp mål för dop och konfirmation, så sade jag till henne, ”låt oss utöva vår tro och sätta ett mål att ha ett dop och en konfirmation nästa vecka”. Så snart jag började skriva i min planeringskalender hörde jag ett ljud från mobiltelefonen. Vi hade fått ett sms från Lasse som frågade om vi skulle kunna organisera ett dop för honom på lördag nästa vecka. Jag blev otroligt glad och ringde upp honom för att kolla om han verkligen ville döpa sig. Jag frågade “är du säker?” för det var så svårt att förstå eftersom det gick så snabbt när han väl bestämt sig. När vi båda var säkra på att det var någonting han ville göra planerade vi dopprogrammet.
Det var mitt första dop som missionär. Allt var fint, och många medlemmar var med för att stödja Lasse. Dagen efter fick han den Helige Andens gåva och det Aronska prästadömet. Tre månader senare, när han fick det Melkisedekska prästadömet, tjänade jag fortfarande i Jönköpings församling.
Efter nästan tio månader i mitt första område, förflyttades jag. Med tillstånd av min missionspresident, fick jag senare förlänga min mission för att kunna följa med Lasse till templet för sin begåvning. Vilken perfekt avslutning på en underbar mission!
Jag vet att mitt kall till Sverige var inspirerat av en sann Guds profet och att jag hade ett särskilt uppdrag att hitta Lasse. Jag kände mig mycket välsignad att få vara med på alla Lasses förrättningar och ordinationer under min mission.
Sedan jag åkt hem från min mission har Lasse gift sig. Hans fru, Nema, har också fått ett starkt vittnesbörd om kyrkan och döpt sig. Jag kunde återvända till Sverige ett och ett halvt år efter min mission för att vara med på deras besegling i templet i Stockholm den 28 februari 2015. Vilken erfarenhet och gåva att kunna få ta del av denna vackra förrättning med dem.
Det känns så bra att veta att jag inte längre är ensam som medlem i kyrkan i min familj. När jag åkte på mission hade jag svårt att kunna vittna om eviga familjer. Nu kan jag stå som vittne och med absolut säkerhet säga att Herren älskar familjen och att familjer har möjlighet att vara tillsammans för evigt.