När jag bestämde mig för att gå på mission visste jag två saker.
1. På grund av att min mamma är från Taiwan så fanns det en viss risk att jag skulle bli kallad till hennes hemland och behöva lära mig kinesiska för att sprida evangeliet.
2. Jag ville inte lära mig kinesiska för det var för svårt.
När man fyller i pappren och ger information om sig själv inför missionen fanns det två frågor jag skulle svara på. ”Hur bra gjorde du ifrån dig i skolan?” och ”Om du skulle lära dig ett nytt språk, hur bra tror du att det skulle gå för dig?”. Jag svarade att jag var lite sämre än medelvärdet i skolan och att om jag skulle lära mig ett nytt språk så skulle jag misslyckas bedrövligt. Detta i hopp om att de skulle få inspiration att skicka mig till ett land där jag skulle slippa ansträngningen att lära mig ett nytt språk.
När väl mina papper var inskickade gick det knappt en kväll då jag inte bad: ”Fader, jag ber dig att skicka mig till Sverige, Danmark, Norge eller en engelsktalande mission! Jag vill verkligen inte åka till Taiwan och jag vill inte åka någon annanstans där jag måste anstränga mig akademiskt och lära mig ett nytt språk!”
Till slut fick jag min kallelse. Jag öppnade den och läste ”Broder Falck, du är härmed kallad att verka i Taiwanmissionen Taipei”.
Trots mina försök att låta min vilja ske så hade Fadern en högre plan än den jag hoppades på. Nu efter min mission inser jag att min Fader kände mig bättre än vad jag själv gjorde. När jag tvivlade på mina egna förmågor visste Fadern att jag kunde klara av den mission jag var kallad till och han gav mig den hjälp jag behövde.
