Jag heter Max och är född i Tyskland. Mina föräldrar är ateister, men min syster och jag gick båda i kristna skolor. Det lilla inflytandet och en nypa grupptryck ledde så småningom till att jag döptes in i den protestantiska kyrkan när jag var liten. Jag trodde alltid på Gud men gick aldrig i kyrkan. Nästan ingen jag kände trodde på Gud och det kändes omöjligt att prata om det med någon, så jag höll det bara för mig själv.
2016 blev jag ihop med min flickvän Andrea. Jag visste att hon var medlem i någon form av kyrka men ämnet kom aldrig upp. Efter att ha varit tillsammans i Tyskland i ett år återvände vi hem till hennes stad i Sverige, och hennes ledare i kyrkan reda på att hon var tillbaka i Sverige och ringde henne. Hon hade inte besökt kyrkan på ett tag, och eftersom hon visste att jag hade ett intresse för Gud föreslog hon att vi skulle göra ett besök.
Vi åkte dit söndagen därpå och till en början gick det inte bra. Jag brukar få ångest i sociala situationer och det hela kändes ganska obehagligt. Särskilt eftersom jag ännu inte kunde språket, vilket ledde till att jag ville gå efter det inledande sakramentsmötet. Under pausen kollade vi efter bussar som kunde ta oss hem. Att leta tog oss så lång tid att söndagsskolan började och jag kände att det var för jobbigt för oss att lämna, så vi stannade. Jag visste inte då att detta var ett av de många mirakel jag skulle uppleva.
Eftersom vi hade stannat hade missionärerna en chans att komma och prata med oss. De var vänliga och välkomnande och för första gången den dagen kände jag mig glad. Det kändes som att jag äntligen hade hittat någon jag kunde prata om Gud med.
De började undervisa mig och jag började läsa Mormons bok. Efter några veckor frågade de om jag ville bli döpt men jag var inte säker på om jag var redo. Jag fortsatte att diskutera om jag skulle döpas eller inte tills en av missionärerna, äldste Peterson, kände att det var troligt att han skulle förflyttas till en annan plats i Sverige eftersom redan hade varit i vårt området ett tag. Vi hade blivit goda vänner, så jag bestämde mig för att be till Gud och föreslog en deal; om äldste Peterson fick stanna skulle jag döpa mig.
Att gå till kyrkan den söndagen var spänt, eftersom vi skulle få veta om han skulle få stanna eller inte, och mot alla odds fick han det. Alla var glada men för mig innebar det också att jag hade fått svar på min bön. Efter en stunds fundering meddelade jag att jag ville bli döpt. Äldste Peterson blev förvånad, så jag berättade för honom om mitt löfte med Gud.
Vi planerade att mitt dop skulle vara i juni men sen förlängdes en resa till Tyskland som bara var tänkt att ta en månad till tre, och vi kunde inte återvända till Sverige förrän våra ärenden där var lösta. Tyvärr betydde det att äldste Peterson till slut var tvungen att lämna området, men han och hans nya kamrat fick fortsätta att undervisa mig via videosamtal tillsammans med de nya missionärerna i vårt område. Det var en tid av många prövningar men min önskan att bli döpt blev bara starkare för varje vecka som gick.
Slutligen, den 10 september 2022 blev jag döpt i Östersjön. Äldste Peterson fick komma tillbaka för att döpa mig. Lustigt nog var detta nya datum också hans födelsedag. Jag var glad över att äntligen bli döpt och uppfylla mitt löfte till Gud.
Det bästa var att i princip alla missionärer som hade undervisat mig kunde delta, även om det innebar att resa över halva landet. Det var en fantastisk helg som jag aldrig kommer att glömma. Tack vare alla människor jag träffade och alla upplevelser jag hade, vet jag att detta är Herrens kyrka, att Mormons bok är sann och att Jesus lever och hjälper oss att komma tillbaka till vår himmelske Fader.