Den 2 mars 2014 blev en ung missionär, äldste Mason Bailey, 19 år, påkörd av en bilist och avled. Nyheten spreds snabbt på sociala medier och till alla medlemmar. Mitt i all sorg lyste evangeliets principer om andevärlden, eviga familjer och hopp om återförening igenom. Vi saknar en äldste som spred entusiasm och glädje vart han än gick, men finner glädje i att veta att han fortsätter sin mission på andra sidan.
En vecka senare, söndagen den 9 mars, hölls en minnesstund för honom i Västerås kapell. Kapellet var överfullt. Områdespresident Jose A. Teixeira, Områdessjuttio Ingvar Olsson, missionspresident Gregory J. Newell, Stockholms stavs stavspresident Jakob Hagman tillsammans med grenspresidenten i Västerås, Roger Pettersson, var alla med på mötet. Liksom deras hustrur och så gott som alla av grenens medlemmar och 91 missionärer. Västmanlands Läns Tidning hade både reporter och fotograf på plats. Äldste Baileys familj kunde även delta i minnesstunden via Skype.
Alla de tillresta ledarna talade, primärbarnen i grenen sjöng ”Helamans armé”, alla missionärer sjöng ”Blott en dag”. Inte ett öga var torrt. För att säga det med äldste Teixeiras ord:
”När hjärtan blir mjukare kommer himmel och jord närmare varandra. Vi kan träffa våra älskade igen när vi har förlorat dem, och sorgen kan vara ett sätt att komma närmare vår himmelske Fader.”
Grenspresident Pettersson inledde mötet med att berätta att äldste Bailey betydde mycket för alla han mötte. Genom att komma tillsammans för denna minnesstund fanns möjlighet att fylla boken av minnen av äldste Bailey.
Syster Newell berättade om första gången äldste Bailey kom hem till dem i missionshemmet. Hon kände en enorm glädje och kärlek när hon såg honom. Han hade en kristuslik attityd, han hade kärlek. Han delade evangeliet med hela sin själ. Hon talade om vikten av att se det stora i det enkla. Om vi kan värdesätta de små enkla sakerna, för de oss närmare vår himmelske Fader. Hans familj kan finna frid i de små, enkla sakerna. En tröst för familjen är att äldste Bailey kommer att fortsätta att vara missionär och predika om det sanna evangeliet i nästa tillvaro.
President Newell talade även han om äldste Baileys stora hjärta och om den lycka han kände i att tjäna. Han fortsatte med att läsa äldste Baileys sista dagboksanteckningar. Han hade precis haft ett dop den dagen och skrev att det var hans 235:e dag på missionen. Han var så lycklig över att han fått döpa en kvinna in i kyrkan denna dag, och att han hade varit nervös och övat och övat hela dagen. Han skrev att han verkligen av hela sitt hjärta älskade det svenska folket, men att det var ett hårt arbete. Han skrev:
”Det är Herrens verk och Han är med mig varje steg på vägen”.
Stavspresident Hagman berättade om äldste Bailey som person. President Hagman bor i Västerås, så han och hans familj hade möjlighet att personligen lära känna denne äldste.
”Han hade en enormt glad och optimistisk attityd. Han bar alltid med sig en stark ande. Han tjänade verkligen alla. När han var hemma hos vår familj brukade han alltid sätta sig med barnen och leka med dem och de ville aldrig att han skulle åka därifrån. Han såg alltid alla människor och ”gjorde deras dag”, berättade president Hagman.
Han betonade att äldste Baileys mission nu fortsätter på andra sidan i en annan form. Han avslutade med att säga att vi nu vänder våra hjärtan mot varandra för att kunna vara en del av detta tillsammans och hjälpa varandra.
Äldste Olsson inledde även han med att säga att äldste Bailey fick en förflyttning av sina ledare till den plats han är på nu. Han sade:
”Vi vet att det är svårt, men han är väl omhändertagen av många som älskar honom, och änglarna välkomnar honom dit. Herren vet vad han gör och vi behöver aldrig oroa oss för att han inte vet vad han gör”.
Det blev en fantastisk minnesstund för äldste Bailey. Alla som var där kunde känna vår Himmelske Faders kärlek till oss alla, och speciellt till äldste Baileys familj. Alla missionärer som var där var naturligtvis ledsna över att ha förlorat en vän och kamrat, men det var härligt att se dem omfamna och trösta varandra. Evangeliet ger verkligen människan tröst och hopp. I sorgen kan vi känna frid och finna tröst hos varandra och i vår tro.
Gud var med dig tills vi möts igen, äldste Bailey.