Brita Eriksson (87) och Birgitta Wennerlund (73) har tjänat mycket sida vid sida under årens lopp, från det att Birgitta flyttade tillbaka till Kristianstad i början av 1970-talet. Först tjänade de tillsammans i Primärföreningen, där de turades om att vara president och rådgivare. Sedan blev Brita seminarielärare. Birgitta tog hand om de äldre ungdomarna i institutet.
”I Primärföreningen fick jag ett halsband efter 30 år”, säger Brita, och Birgitta tror att hon tjänade nog lika länge i samma organisation. ”Vi har fått följa många av våra ungdomar: först hade vi dem i Primärföreningen, sedan fick vi se dem växa upp och börja i seminariet och institutet, gå på mission, gifta sig i templet och bilda familj. Nu får vi se deras barn växa upp och följa i sina föräldrars fotspår. Det är väldigt roligt!” säger de båda.
Idag är Brita sångledare i Hjälpföreningen, förutom att hon är en mycket flitig besökare på släktforskningscentret, som Birgitta förestår. Vad är det då som gör att de känner en sådan varm och innerlig tacksamhet och vänskap?
”Minnena!”, säger Birgitta. ”Vi vill inte framhålla oss själva som om vi skulle skilja oss från mängden av trofasta syskon världen över. Men vi vill framhålla att tacksamheten och vänskapen stärks när vi strävar tillsammans för att hjälpa till i Guds verk. Vi svetsas ihop på ett förunderligt sätt och kärleken till varandra växer, liksom enigheten ibland oss”, säger Birgitta. ”Vi har alltid litat på varandra”, tillägger Brita, ”och har tyckt om att hjälpa till där vi behövts. Vi har aldrig tackat nej till någon kallelse utan tvärtom blivit glada för varje möjlighet till tjänande.”
De började sitt tjänande i ett äldre hus på Lyckans väg i Kristianstad. Där kan de skratta åt minnet när de försökte skära hål på bubblor i väven som tapetserarna lämnat efter sig. ”Vi plattade till så gott det gick för att få det så fint som möjligt i vårt kära möteshus”, säger de och skrattar gott åt minnena från reparationerna.
Flytten gick senare till ett modernare möteshus på samma 'lyckliga' gata. Där fick Primärföreningen flera rum och samarbetet fortsatte. Hit flyttade flera danska familjer och Birgitta minns att det fanns både svenska, danska och chilenska barn i klasserna. Det svåraste var med de minsta barnen: vi visste inte om de förstod oss och vi förstod inte deras barnspråk. Men något måste väl ha fastnat för flera av dem har gått på mission och axlat andra ansvar i kyrkan. Även presidenten för Malmö stav, Tony Clark, gick i Primärföreningen i Kristianstads gren. Birgitta minns hur han och Peter och Björn Eriksson fick öva att hålla tal genom att ställa sig på en stol och tala oförberett om ett ämne som de fick sig givet på stolen. ”Ja, det var roligt! Och de var mycket duktiga”, minns hon.
Idag finns det tankar i Kristianstads gren på att med videokamerans hjälp samla medlemmar och berätta minnen för varandra. Steg nummer två är att skriva ner dessa minnen och sedan skicka dem till kyrkans historiska bibliotek i Salt Lake City. ”Alla församlingar och grenar har en intressant historia!” tycker grenens historiker, Britt Clark, ”och det gäller att få dem på pränt. Snart kommer vi kanske med framtida teknik att kunna plocka fram på våra datorer vad som skickats till biblioteket i forna dagar. Vi kan ju inte vänta hur länge som helst med att berätta, för vårt minne försämras med åren.”
Säkert finns det många överallt både i vårt eget och i andra länder som inser betydelsen av att vi lämnar efter oss en historia som kan bygga upp dem som kommer efter oss. ”Vi kanske inte kan lära dem något, men vi kan bygga upp deras tro genom att berätta hur Herren hjälpte oss på vår tid”, avslutar Brita Eriksson