Jag är egentligen uppväxt i kyrkan. Men när jag var tretton år skilde sig mina föräldrar. Kyrkan tror ju på konceptet att familjen är något som varar för evigt. Och hela det fundamentet kraschade för mig och för flera av mina syskon. För min del blev det första steget ut ur kyrkan.
Det gick många år då jag inte hade något med kyrkan att göra. Jag växte upp som vilken annan dansk tonåring som helst, med allt vad det innebär. När jag var 21 år fick jag ändå en rad olika upplevelser tillsammans med några av kyrkans ungdomar. Det här gjorde ett ganska starkt intryck på mig. När jag sedan satt hemma för mig själv i lägenheten översvämmades jag av en känsla att ”det här skulle jag gärna vilja säga tack för”. Det skulle då vara första gången i mitt liv som jag verkligen ville vända mig till Herren i bön. Så det gjorde jag sedan, på kvällen innan jag skulle lägga mig för att sova. Jag knäböjde vid sängen och försökte be som jag hade lärt mig som barn. Men det fungerade inte riktigt. Saker och ting som man vuxit upp med blir gärna en vana. Orden i min bön kändes så rutinmässiga. Då fick jag en känsla som sa: ”Testa och gör det lite annorlunda. Gå ut ur ditt rum och be din bön högt.” Jag var ensam hemma, så jag gjorde det. Jag knäböjde i mitten av rummet. Jag hann inte längre än att inleda min bön. Jag sa ”Käre Himmelske Fader” och då hände någonting. Jag hade grannar på övervåningen som hade fest och dunkandet från musiken hördes genom taket. Men ljudet försvann och det blev helt tyst omkring mig. Det var inte så att jag såg himlen öppna sig eller att jag kunde se någon stiga ner. Men det var som att temperaturen steg i rummet. Jag kände att något fanns i rummet tillsammans med mig. Det var en känsla av närhet och trygghet som jag aldrig hade känt förut. Jag visste i mitt hjärta och i mitt sinne att Gud var där, just då, och att han lyssnade på mig.
Jag var på mina knän i någon halvtimme tror jag. Jag bara öste ut allt jag hade inom mig. Frustrationer, ilska, och saker och ting jag var ledsen för. Jag bad om förlåtelse. Allt kom ut och när jag var klar undrade jag lite vilket mitt nästa steg skulle vara. Då tänkte jag: Men eftersom jag nu har kontakten borde jag kanske ta det här ett steg vidare direkt. Så gick jag in i min mammas sovrum och hämtade hennes skrifter. Jag gick in på mitt rum igen och gjorde likadant som innan. Jag knäböjde i mitten av rummet. Jag hade mammas Mormons bok i handen och jag sa: ”Men om den här boken verkligen kommer från dig, kan du visa mig vad jag behöver veta just nu?” Ungefär så. Sen öppnade jag boken och pekade på Alma 19:36. I de två sista raderna stod det så här: “Och vi ser att hans arm är utsträckt till alla människor som omvänder sig och tror på hans namn.” Det här var precis vad jag behövde veta. Att han väntar på mig med utsträckta armar, varje gång, varje dag, alltid. Det jag kände i mitt hjärta och det jag förstod i mitt huvud gjorde att jag tänkte: Okej, nu vet jag han finns, och jag vet också att han talar till mig genom den här boken. Den måste komma från honom då. Det här blev början på min väg tillbaka till evangeliet.
Kyrkan använder sig ju ganska mycket av tanken att Jesus står med händerna utsträckta mot oss. Jag tycker verkligen att det är symbolen för honom. Hans armar är utsträckta hela tiden. Han till och med dog med armarna utsträckta. Och det är väl egentligen det som är det kristna budskapet. Det är så jag gillar att tänka på Jesus och den bilden av honom har jag fått genom Mormons bok. Det betyder att vi också ska leva med våra armar utsträckta, redo att omfamna andra människor. Vi kan vara den som bryr sig om, den som vill göra skillnad. Den dissonans som fanns hos mig blev plötsligt harmoni. Något föll på plats. För mig var det som att tända en lampa. Jag vet att många människor letar efter sanningen. Kyrkan är en bra plats att börja på.