När vi senast hade stavskonferens i Stockholms stav inleddes söndagens möte med ett körnummer. Medan jag satt där och lyssnade kände jag oändlig frid och glädje, och insåg: kyrkan är min trygga plats. Ända sedan jag som 14-åring för första gången klev in på kyrkans möteslokal på Svartensgatan i Stockholm har det varit så.
Första gången jag kom till kyrkan hade jag slagit upp adressen i telefonkatalogen. Vi hade inga mobiltelefoner och inget internet på den tiden, utan det var en tjock papperskatalog man vände sig till när man ville veta var något fanns. Jag hade märkt att det ofta var klockringning i statskyrkan vid 12-tiden, så jag antog att Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga också började sina möten 12:00. Men allt var redan i gång. På Svartensgatan gick man in genom en port och hamnade i en tunnel, med ingång till kapellet till höger och ingång till klassrum till vänster. Jag gick in till vänster och satte mig i ett tomt rum. I rummet bredvid hölls en söndagsskollektion, och jag lyssnade på vad som sades. Läraren talade om hur viktigt det är att lyssna på andra och visa respekt, oavsett om vi håller med eller inte. Om vi vill att andra ska lyssna på oss måste vi lyssna på dem, sa han.
Det uttrycket för respekt och tolerans var mitt allra första intryck i kyrkan, och det visade att det här var en trygg plats där man inte riskerade att bli påhoppad. Jag har ofta tänkt på att detta första intryck gjordes av en person som inte visste att jag var där och lyssnade, och att om något hårt och dömande hade sagts kunde jag ha gått därifrån utan att någon ens hade vetat om att jag hade varit där. Men nu satt jag i stället kvar, och när söndagsskollektionen var slut kom människor ut ur klassrummet. Snart kom ett par missionärer fram till mig, och när de hade fått reda på hur gammal jag var hämtade de en annan 14-årig flicka som blev min allra första vän i kyrkan. Vi är fortfarande vänner fast vi nu är nästan 50 år äldre, och det känns så fint!
Jag har en grupp vänner i kyrkan som jag har känt lika länge som den här underbara kvinnan, och det känns så tryggt. Det här är personer jag vet att jag kan lita på, som är kärleksfulla och tålmodiga med mina fel och brister. Dessutom har jag många vänner i alla åldrar i kyrkan. Det är en stor förmån vi har – Hjälpföreningen och prästadömskvorumen gör att vi blir vänner över generationsgränserna, vilket faktiskt kan vara ganska ovanligt i vårt samhälle med dess uppdelningar i åldersgrupper. Vi hade nyss en babyafton för en kvinna i min församling som ska få sitt första barn, och då berättade en kvinna i min ålder att hon hade pratat med en granne och berättat att hon var på väg till en fest för en kompis som skulle få barn. Grannen hade blivit helt ställd eftersom hon utgick från att en ”kompis” måste vara någon i ens egen ålder, och det är ju ganska ovanligt att någon över 50 föder barn. Men i kyrkan har vi vänner i alla åldersgrupper, vilket är ytterligare en aspekt av tryggheten.
Men utanför kyrkan, då? Jag lunchade nyligen med en kompis från ett tidigare jobb och kände den stora glädjen över tryggheten även i den relationen. Min kompis är en kärleksfull kvinna som sätter familjen och relationerna främst, och som jag verkligen uppskattar. Vi pratade på och hade så trevligt, och efteråt slog mig tanken att vi är varandras trygga plats. I varje relation kan man faktiskt vara varandras trygga plats, och det är vad vi alla behöver.
I slutändan är förstås Jesus Kristus och vår himmelske Fader vår mest fullkomligt trygga plats. Som det står i Jakobs brev 1:5: ”Om någon av er brister i vishet ska han be till Gud, som ger åt alla villigt och utan att kritisera, och han ska få.” Tryggheten i att be i vetskap om att man inte blir kritiserad utan bemöts med kärlek och generositet är själva kärnan i vår relation med det gudomliga, och är den trygghet vi behöver ge varandra. Ingen av oss är fullkomlig, och ibland behöver vi sätta gränser eftersom vår förmåga är begränsad, men så länge kärleken och välviljan finns där kan vi återspegla vår Faders och vår Frälsares kärlek i samspelet med varandra. Det är en stor förmån och välsignelse som jag inser och uppskattar mer och mer för varje år.