När president Russell M. Nelson presenterades för media som profet och president för kyrkan i januari 2018 var det en kollega till mig, som inte var medlem i kyrkan, som pratade med mig om vår nye presidents ålder. ”Oroa dig inte”, sa jag till henne. Hon kunde ju trots allt inte veta att han fortfarande skötte sina kyrkliga ansvar varje dag, reste över hela världen som en del av sitt ämbete, lärde sig kinesiska vid hög ålder och, som ungdomlig 93-åring, ivrigt susade nerför Utahs skidbackar.
Men hennes ord hade en biton av kritik, något vi brukar höra från en mångfald världsliga röster: Hur kan ni, i ett ”modernt samhälle”, blint följa en person? En sådan fråga visar att världen ännu inte förstår en profets roll. Äldste Neil L. Andersen i de tolv apostlarnas kvorum har sagt: ”Herrens profets viktigaste roll är att undervisa oss om Frälsaren och leda oss till honom … En profet står inte mellan dig och Frälsaren. Han står snarare bredvid dig och visar vägen till Frälsaren.”1
Således har en profet alltid ansvaret att rikta våra ögon och hela vårt hjärta mot Herren Jesus Kristus – den enda källan till vår återlösning och frälsning. Det var ingen överraskning att president Nelsons första uppmaning efter att han avskilts var: ”Vilken vishet saknar du? Vad känner du ett angeläget behov av att veta eller förstå? Följ profeten Josephs exempel. Hitta en lugn plats dit du kan gå regelbundet. Ödmjuka dig inför Gud. Utgjut ditt hjärta till din himmelske Fader. Vänd dig till honom för att får svar och tröst. Be i Jesu Kristi namn om dina bekymmer, din fruktan, dina svagheter – ja, om ditt hjärtas innersta längtan. Och lyssna sedan! Skriv ner de tankar som kommer till ditt sinne. Skriv ner vad du känner och följ upp med de handlingar du manas att utföra … Du behöver inte undra vad som är sant. Du behöver inte undra vem du kan lita på. Genom personlig uppenbarelse kan du få ett eget vittnesbörd.”2
Jag älskar den eviga principen i Jesu Kristi evangelium att vi kan och ska ta emot uppenbarelse för oss själva och få ett eget vittnesbörd. Det har inget att göra med blind lydnad. Det är faktiskt tvärtom: Blind lydnad motsäger den här principen.
Det var faktiskt just på grund av denna önskan att få personliga svar som Jesu Kristi kyrka återställdes. När unge Joseph Smith hade kommit hem efter sin mirakulösa första syn och fick frågan av sin oroliga mor hur han mådde, kunde han ha sagt många saker. Men i det ögonblicken blev en insikt tydlig och han ville berätta om den för henne: ”Bekymra dig inte, allt är väl. Jag mår bra … Jag har för egen del fått veta.”3 Han hade tidigare pratat med flertalet religionslärare, studerat profeternas ord i Bibeln, lyssnat på råd från familj och vänner. Men i det ögonblicket, när han fick svar direkt från Herren, var han redo för sitt storslagna, hängivna och förunderliga tjänande.
Exemplet från Joseph Smiths liv, tillsammans med president Nelsons inbjudan, är kärleksfulla uppmaningar till oss att sträva efter personlig uppenbarelse varje dag. Hur paradoxalt det än må låta vid första anblicken: att följa profeten innebär att vi tar reda på saker själva, får ett eget vittnesbörd och söker Guds vägledning för vårt eget liv och våra olika plikter.
Låt oss alla lyssna på och begrunda råden från vår profet och själva ta reda på – om och om igen – vad Herren uppmanar oss personligen att göra, och sedan omsätta hans uppmaning i handling med beslutsamhet och av hela vårt hjärta.
Slutnoter
- ”Guds profet”, generalkonferensen i april 2018.
- ”Uppenbarelse för kyrkan, uppenbarelse för våra liv”, generalkonferensen i april 2018; betoning tillagd.
- Joseph Smith – Historien 1:20; betoning tillagd.