Vi älskar de stunder i livet när vi känner oss oövervinnliga. De står i skarp kontrast mot de andra långt mindre njutbara stunderna som vi alla upplever. Efter speciella upplevelser när jag känner mig förlåten, när de jag älskar gör bra val, när jag hör ett ypperligt tal eller en bra lektion som talar direkt till hjärtat – då känns det underbart!
När jag begrundade en av de stunderna nyligen och försökte sätta ord på upplevelsen, beskrev jag det som att jag kände mig ”upplyst” inuti. Jag kände mig ljusare till sinnes, lättare och mer positiv. Jag insåg att mina problem inte skulle försvinna, men jag hade fått energi att möta dem. Jag upplevde en uppmuntrande glädje som lyste upp de mer ordinära upplevelserna i livet, till och med när jag ställdes inför prövningar.
I samband med att jag blev ombedd att skriva det här budskapet kom jag att tänka på Frälsarens ord till nephiterna: ”Sannerligen, sannerligen säger jag er: Jag ålägger er att vara detta folks ljus.[1]”
De båda tankarna kopplades samman i mitt sinne. Jag blev verkligen ”upplyst” av evangeliets glädje, som en gudomlig ynnest, och sedan hade jag plikten att inte bara njuta av trösten som den gav utan också låta ljuset lysa för människorna runt omkring mig. Frälsaren fortsatte: ”En stad som ligger uppe på ett berg kan inte döljas. … Tänder man ett ljus och sätter det under en skäppa? Nej, utan på en ljusstake och det ger ljus till alla som är i huset. Låt därför ert ljus så lysa för detta folk så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader som är i himlen.[2]”
Jag kan se att glädjen jag får från himlen inte bara är avsedd att vara till välsignelse för mig utan även för andra. Jag ska låta dem se glädjen jag har fått och det goda som den ger mig energi att göra.
Kan det finnas ett bättre sätt att sprida evangeliet än att vara uppenbart glada medan vi efterlever det? Det låter som det fullkomliga komplementet till den ”stora lycksalighetsplanen[3]” att vi sprider evangeliet mest effektivt genom att vara glada. Om vi sedan vill göra vår del i den här stora och sista insamlingen tror jag inte det finns något bättre än att tillbringa vår tid med att eftersträva glädje på Herrens sätt. Det här låter som den typen av missionsarbete som vi alla borde vara redo att engagera oss i.
Om vi tar oss tid att konstatera att vi är glada, att vår glädje är en gåva från Gud och att stor glädje alltid är en produkt av att leva så som vår himmelske Fader planerade, då blir vi ett ”märkligt folk[4]” – och av de rätta anledningarna.
Aposteln Petrus beskrev det här på ett annat sätt. Han gav det inspirerade förslaget att vi ska ”hålla [Kristus] helig i [våra] hjärtan [och] … ständigt [vara] beredda att svara var och en som ber [oss] förklara det hopp [vi] har.[5]”
Evangeliets glädje ger mig hopp i mina prövningar. Det skulle inte vara klokt av mig att bara låtsas som om mina prövningar inte fanns, men jag kan planera att koncentrera mig på de stunder av glädje som kommer i min väg och inte låta de prövande hoparna av problem dölja dem för min syn och andras. I stället kan jag försöka låta ljuset i den glädjen belysa det jag och andra runt omkring mig ser.
[1] 3 Ne. 12:14.
[2] 3 Ne. 12:14–16.
[3] Alma 42:8.
[4] Se KJV 1 Peter 2:9.
[5] 1 Petr. 3:15.