En intervju med Harriet Klarin, en kvinna som på många sätt bidragit i kyrkan trots ett liv med kroniska ryggsmärtor. Harriets familj blev medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga i början av 1960-talet i Göteborg när Harriet var 15 år. Efter att ha varit missionär för kyrkan i Sverige gifte sig Harriet med Bruno Klarin.
Hej Harriet! Jag vet att du under många år inte har kunnat sitta ner mer än mycket korta stunder. Du har gått och stått dig igenom massor av möten i kyrkan och du har det bäst hemma i liggande ställning. Men trots dina begränsningar har du ändå lyckats vara verksam på olika sätt. Berätta om hur du började din livslånga 'karriär' som översättare av sånger från engelska till svenska. Vet du hur många sångtexter du har skrivit?
Jag har inte räknat, men det är hundratals. (Skratt.) Det började med att jag som missionär kom till missionskontoret och fick hjälpa till med att översätta kyrkans material till svenska. Översättningstjänst fanns inte på den tiden, utan vi var två svenska missionärer som gjorde arbetet. En sång dök upp som behövde översättas och jag försökte. Orden kom så lätt och självklart, och på den vägen är det. Sen fick jag fortsätta med att revidera kyrkans psalmbok och översätta en sångbok för barn. Jag har aldrig känt Andens inspiration så tydligt som när jag översätter sånger.
Du har också översatt och gett ut flera evangeliecentrerade böcker på svenska. Vilka tankar satte igång det arbetet? Vet du någon som haft särskild glädje av att du gjort detta arbete?
År 2001 startade vi en bokklubb i Borås med ett gäng lässugna kvinnor i kyrkan. Bokklubben lever än idag. Den första boken vi läste, som på svenska fick namnet ”Ett hjärta som hans”, handlar om hur vi kan sträcka oss ut mot vår nästa genom att ta emot Guds kärlek och sprida den till andra. När jag funderade på hur jag bäst skulle kunna sprida Guds kärlek, kom jag på att jag skulle översätta boken så att andra också fick ta del av den. Övriga böcker jag översatt är böcker som jag själv tycker om eller som Deseret Book har föreslagit. Många, särskilt äldre medlemmar, har uttryckt sin uppskattning över att få läsa goda kyrkböcker på svenska.
Jag minns att du under en tid var så dålig att du väldigt sällan kunde vara i kyrkan. Ändå verkade du i olika ämbeten. Hur gick det till?
Det är lätt att känna sig värdelös när man hindras av kronisk sjukdom. Jag hade en kort tid känslan av att Gud sa ”nej tack” till mig, att han inte ville ha mina tjänster. Då kom en dag stavspresidentens rådgivare hem och kallade mig som Sveriges första webbmissionär. Jag fick uppgiften att liggande i min säng svara på telefon från människor, mest ungdomar, som ringde för att de hade frågor om kyrkan. Jag upplevde ofta att jag fick gudomlig hjälp med att hitta de rätta orden. Det blev en vändpunkt i livet då jag tacksamt insåg att Gud kan använda oss på sätt vi aldrig hade kunnat tänka ut själva.
Jag har nästan alltid arbetat med musiken i kyrkan och Hjälpföreningen. När därför grenspresidenten kom hem till mig en dag och kallade mig som president för Primär, skrattade jag hjärtligt. Alla visste ju att barn inte var ”min grej”! Då såg jag att grenspresidenten inte skrattade. Han berättade att man hade varit bekymrad över Primär och sökt med ljus och lykta efter en president men inte lyckats. Grenspresidentskapet fastade och bad och träffades. Alla fick lägga fram en lapp med ett namn på. Alla hade skrivit mitt namn på lappen, till och med min man som då var rådgivare! Eftersom jag alltid försökt leva efter ”när du kallar mig att tjäna, motta då mitt glada svar”, sa jag ja med stor bävan. Jag kallades på ett halvår för att ”organisera upp Primär”. Det var ett stort Primär i vår lilla gren: 50 barn, och vi hade få ämbetsmän.
Söndagen därpå smet jag in på Primär, som hölls före sakramentsmötet. Jag ställde mig längst bak och tittade på. Jag hade aldrig varit på Primär. Barnen stod på förhöjningen och sjöng. Plötsligt översköljdes jag av stark kärlek till dessa barn; det var som om en mantel av kärlek svepte in mig från fötterna till huvudet. Aldrig har jag så tydligt svepts in i en kallelses mantel.
Det blev fyra helt underbara år i Primär, tveklöst de bästa år jag haft i ett ämbete. När jag blev avlöst var det första och enda gången jag gråtit över att bli avlöst. Men tänk om jag hade fegat ur och sagt nej till ämbetet! Då hade jag gått miste om en fantastisk tid. Det är mycket klokt att säga ja till Gud.