Den 26 mars 1995 döptes jag och blev medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Med andra ord har det nu gått hela tjugo år. Jag vill gärna dela med mig av min berättelse.
Jag föddes 1978 av unga föräldrar, som hade en dotter sedan tidigare. Fyra år senare skilde de sig och jag fick växa upp hos min far. Varannan helg var jag hos min mor. De gifte båda om sig och jag fick många syskon. 1985 kom min mammas make i kontakt med en man som berättade att han var mormon, eller medlem i Jesu Kristi kyrka av Sista Dagars Heliga. Mor och hennes man bjöd hem den nyfunne vännen och lärde sig mer om hans tro. Ytterligare medlemmar i kyrkan besökte dem och slutligen missionärerna. Min mamma hade aldrig några tvivel om att det de berättade om var sant. I december samma år döptes hon.
Vad gäller mig skulle det dröja nästan tio år till. Jag fick iallafall nu möjligheten att komma till kyrkan varannan söndag med min mor. Jag minns inte riktigt vad jag tyckte på den tiden, utan jag gjorde mest bara det som jag såg mina föräldrar göra. I tonåren började jag även gå på kyrkaktiviteter, som Unga Kvinnor och annat. Jag började även gå till kyrkan när jag var hos min far. Jag kunde känna en värme och en gemenskap där som jag inte upplevde någon annanstans än i kyrkan.
Men jag levde ett annat liv också. Ett liv som inte passade in i kyrkan. Jag och mina kompisar använde ibland ett fult språk, vi provade på att festa med alkohol och cigaretter, och vi umgicks gärna med killar som inte var de allra bästa. Men trots det så fortsatte jag att komma till kyrkan.
I januari 1995 skulle ungdomskonferensen Bolliaden vara här i Borlänge, till och med på min egen skola. Mina vänner i kyrkan ville gärna ha med mig dit. Jag tyckte att jag kunde ge det en chans iallafall. Eftersom det var här i stan så jag kunde gå hem till min egen säng och sova på kvällen. Jag hade så svårt att sova borta.
Dagarna på Bolliaden gick. Jag hade nog egentligen inte så roligt, men under vittnesbördsmötet sista dagen upplevde jag något som jag tidigare aldrig varit med om; en helt fantastisk känsla uppfyllde mig. En känsla som gjorde att tårar strömmade ner för mina kinder och hjärtat slog så hårt att det kändes som det skulle hoppa ur bröstkorgen. Jag kunde inte sluta gråta på hela den dagen. Mitt hjärta ropade att jag vet att detta är sant och jag måste döpa mig. Jag hade inte sökt efter något svar eller ens funderat på hur jag skulle göra angående kyrkan. Jag tyckte mig ha det bra som jag hade det. Men nu kunde jag inte bara gå vidare som vanligt. Jag var helt enkelt tvungen att göra en förändring i mitt liv, och det var att bli döpt som medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.
Min far ville att jag skulle vänta tills jag blev myndig för att fatta beslutet, men mor och jag fick hjälp från ovan för att få honom att gå med på det. Min far, min bonusmor, min mor och alla mina syskon samt min farmor var med på dopet. En av mina bröder, som aldrig tidigare varit i kyrkan påverkades starkt av anden, och frågade senare sin mor (min bonusmor) varför han grät på mitt dop. Hon kunde inte svara på det. Men jag berättade för honom att det var den helige Anden som vittnade för honom att det jag gjorde var rätt. Det var en fantastisk dag i mitt liv. Att få känna sig helt ren och lycklig. Min mor har efteråt berättat att en helt annan slags blick infann sig i mina ögon.
Jag har sedan dess fått många vittnesbörd på att vår Himmelske Fader och Jesus Kristus lever, och att detta är deras återupprättade rike på jorden i dag. Jag har under dessa tjugo år aldrig tvivlat på att evangeliet är sant. Visst har mitt vittnesbörd ibland varit mindre brinnande inom mig på grund av felaktiga beslut. Men jag har aldrig tvivlat. Vi måste dock komma ihåg att trots alla dessa fantastiska känslor som Anden ger, så är tron något vi själva måste välja varje dag. Vi är här för att tro. Jag vill välja att tro på detta för jag tycker det är fantastiskt. Allt faller på plats i Jesu Kristi evangelium. Jesus säger i Bibeln till sina apostlar: 'Skall ni också lämna mig?”. Då svarar Simon Petrus: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord!' Det är så jag känner; till vem skulle jag gå? I evangeliet finns ju allt man kan önska.