'Du är ingen amerikan, du är ju svensk. Vi hörde att en amerikan skulle köpa ett hus i byn – Nu är det förståeligt.' Det var svaret jag fick när jag stod i Svenska Kyrkans Församlingshem. Det var en natt i november 2024 och jag hade gått från vårt hem i byn Hjorted, Västerviks kommun, till kyrkan. På flygbladet på anslagstavlan i byn stod det 'Kom och sjung i Svenska Kyrkans julkör'. Jag är inte så säker på att jag var vad de hade i åtanke när de satte upp flygbladet.
Jag hade just presenterat mig för medlemmarna i kören och förklarat att vi hade köpt ett hus i byn i slutet av april och att jag kommer från USA. De hade hört att en amerikan skulle köpa en bostad i Hjorted och kunde inte förstå varför, men nu förstod de och blev förvånade över att jag kunde prata och sjunga på flytande svenska.
Jag föddes och växte upp i delstaten South Carolina i USA, där familjen Sanders först blev medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga på 1880-talet. Där stannade de och arbetade med att bygga upp kyrkan. Jag hade verkat som missionär i S:t Petersburg i Ryssland på 1990-talet innan jag träffade min svenskfödda hustru, Charlotta, utanför New York City i oktober 1995. Vi beseglades i templet i Salt Lake City i augusti 1996. Charlotta (född Carlsson) kommer från Västervik och döptes som medlem i kyrkan i Norrköping år 1987. Efter att Lottas pappa dog i maj 2022 bestämde vi oss för att det var dags att hitta ett hem i Sverige också, så att vi kunde vara där oftare och stanna längre för att hjälpa hennes mamma.
I slutet av 1990-talet bodde vi i Sverige under några år. Då kunde jag inte mer än några ord svenska. Vi hade känt inspiration om att vi tillfälligt behövde återvända till Lottas hemland men vi var oroliga eftersom jag inte kunde språket. Det var svårt i början eftersom jag inte kände mig som en del av det svenska samhället, särskilt inte på söndagarna i kyrkan. Jag satt under sakramentsmötet och stirrade på väggarna och undrade vad som sades. Min rådgivare på Arbetsförmedlingen ville att jag skulle börja läsa svenska så snart som möjligt så att jag kunde integreras. Han ordnade så att jag fick träffa den person som var ansvarig för kurserna i svenska för invandrare (SFI) i vår stad. Den här personen gav mig en kort skriftlig och muntlig tentamen. Sedan sa han till mig: “Mr. Sanders, I have to say your Swedish is so terrible, it would be a complete waste of my time to try and teach you anything!” Jag fick då rådet att jag skulle komma tillbaka om ett år eller två, och då skulle det avgöras om jag kunde studera det svenska språket.
Några dagar senare fick jag ett telefonsamtal från en medlem i stavspresidentskapet som kallade mig att verka som andre rådgivare i vårt grenspresidentskap. Jag förklarade att jag inte kunde språket och att jag var orolig för hur jag skulle kunna tjäna. Han försäkrade mig om att Herren skulle bereda en väg. Den 28 juli 1998 skrev jag följande i min dagbok:
'Jag fick välsignelsen att jag skulle kunna lära mig det svenska språket så snabbt och på ett sådant sätt att det kommer att stå som ett vittnesbörd för all framtid - att den som Herren kallar, stöttar han.'
Från det ögonblick jag fick den välsignelsen började jag lära mig det svenska språket i snabb takt. Herrens löfte uppfylldes fullständigt eftersom jag inom några veckor ledde ett sakramentsmöte eller undervisade i söndagsskolan på svenska. Ett år senare blev jag ombedd att komma tillbaka för en ny intervju för SFI. Den här gången fick jag höra: 'Varför är du här? Den här kursen vänder sig till dem som inte kan språket. Det finns inget vi kan lära dig!'
I Mormons Bok, 1 Nephi vers 7, säger Nephi till sin far, “Jag ska gå och göra det som Herren har befallt, för jag vet att Herren inte ger människobarnen några befallningar utan att bereda en utväg för dem att utföra det som han befaller dem.” Jag kan vittna om att Herren kan göra allt för oss, om vi bara går och gör.