1991-1992 var bland de tuffaste åren i mitt liv. Samtidigt utgör de åren en period då jag oerhört tydligt fick se Guds hand i mitt liv.
Jag var nybliven trebarnsmamma. Mitt äldsta barn var inte mer än tre år, barn nummer två i ordningen var ett och ett halvt år och mitt yngsta barn var inte mer än ett spädbarn. Vi skulle tillbringa ett år utomlands i Belgien. Vår ekonomi var ytterst blygsam och baserades i princip på en ringa föräldrapenning och studielån. Efter att ha hyrt ut lägenheten i Fruängen packade vi bilen och styrde vår kosa mot Belgien.
Vi kom fram till Leuwen, strax utanför Bryssel. Den lägenhet som universitetet utlovat fanns inte. Det första vi fick göra var att börja leta efter någonstans att bo. Vi lyckades finna en mycket temporär lägenhet där vi kunde stanna några dagar.
En dag på väg till den temporära lägenheten kände jag som om Leuwen verkligen måste vara en gudsförgäten plats. Utan boende och med tre barn som behövde plats att leka, äta och sova kände jag mig så vilsen och utsatt. Jag längtade efter att känna Den Helige Andens lugnande inflytande över mig. Jag undrade över varför jag inte sett missionärer någonstans i lilla Leuwen. Bara det faktum att jag inte sett något spår av missionärer fick mig ännu mer misstänksam och otrygg. Vad var det här för plats egentligen? Ja, det var så som tanken växte fram att det här måste minsann vara en gudsförgäten plats.
Vi närmade oss den lilla gata där vår temporära lägenhet låg, då jag fick syn på två unga män klädda i vit skjorta och kostymbyxor. På något sätt visste jag redan att de var missionärer när jag hör mig själv utropa: ”-om de där unga männen haft en namnbricka så skulle de vara missionärer.” Vi tvärstannade bilen och sprang ut efter dem. Ja, visst blev missionärerna något förvånade, men strax stod vi där och samspråkade livligt och glatt.
Det visade sig att de bodde i huset mitt emot vår temporära lägenhet. Genast kände jag mig mer hoppfull. Jag insåg också att det inte var en tillfällighet att vi funnit den temporära lägenheten. Missionärerna bodde ju mitt emot och kunde se oss från deras fönster. Allt skulle bli bra. Missionärerna hjälpte oss därefter i sökandet efter en lägenhet.
Mötet med missionärerna inledde en tid av välsignelser för att hjälpa oss igenom denna tid och med de svåra utmaningarna om låg framför oss.
En söndag under denna period satt jag i kapellet i Bryssel. Det var stavskonferens. Den hölls på franska. Jag förstod inte mycket, men jag kände en god och uppbyggande känsla. Då missionspresidenten höll sitt tal kallade han till sig en missionär. Missionären började tala. Jag förstod först inte vad han talade om. Egentligen förstod jag inte vad han sade sedan heller, men plötsligt visste jag ändå. Jag bara visste vad missionären talade om, med hjälp av Den Helige Anden.
Missionären berättade om Joseph Smiths första syn. Jag förstod det så tydligt att jag såg det framför mig i mitt hjärta. Jag såg hur Joseph Smith gick ned på knä bland träden i lunden med en brinnande önskan att få veta vad han skulle tro och göra. Jag såg hur han bad med fullständigt beslut att följa det svar som han skulle få. Hur en ljuspelare sänkte sig ovanför honom. Han kunde se Gud Fadern och Jesus Kristus i denna ljuspelare. Gud tilltalade honom vid namn och uppmanade Joseph med orden ”Denne är min älskade son, hör honom” att lyssna till Herren, Guds enfödde son. Herren besvarade hans fråga med att förklara att den sanna kyrkan inte fanns på jorden och att han, Joseph Smith blivit utvald till att återställa den. Ja, jag förstod det, utan att förstå de franska orden. Jag förstod det så tydligt att jag förnam det, så att mitt sinne och hjärta kände det.
Jag är så tacksam för Guds och Herrens tydliga närvaro i mitt liv. Jag kan inte komma ihåg en tid då jag inte vetat att Gud är min Himmelske Fader och att Jesus Kristus är Messias min Frälsare. Jag har även alltid haft ett vittnesbörd om evangeliet, Mormons bok och Joseph Smith. Men denna händelse cementerade mitt vittnesbörd och gav mig en mer tydlig förståelse för Joseph Smith. Jag är så tacksam att Joseph Smith villigt gjorde de uppoffringar han gjorde för att jag skulle kunna få hålla Mormons bok i min hand. Jag är så tacksam för varje tillfälle då jag får lov och känna den Helige Anden. Jag känner så starkt hur mitt hjärta översvämmar av tacksamhet. Jag är så tacksam för denna möjlighet att berätta för er om denna för mig så betydelsefulla händelse.