Agnetha Stagling Birgersson är en uppskattad föredragshållare och författare som under åren samlat ett stort förråd av insikter vad gäller fostran och familjerelationer. Hon driver ett företag somtillhandahåller kurser till kommuner, skolor och privatpersoner. Agnetha poängterar att de råd som kommer fram i artikeln är hennes egna tankar och att de inte nödvändigtvis representerar kyrkans hållning.
Människan och människans potential har fascinerat mig sedan jag var väldigt ung. Under min uppväxt såg jag att familjer skilde sig åt i sitt sätt att förhålla sig till varandra. Jag hade en vän vars föräldrar gav mig inspiration till hur jag ville vara som förälder. Deras familjeatmosfär var varm och inbjudande. Samtidigt var det tydligt vilka regler som gällde. Min väns mamma och pappa visade öppet hur mycket de älskade varandra och de visade också sin kärlek till sina barn på många olika sätt i vardagen.
Det visade sig att det inte var lika lätt att skapa detta familjeideal som jag trodde. Mina egna upplevelser från min uppväxt stod ibland i vägen för mig och då och då hoppade det ”grodor” ur munnen på mig som jag undrade var de kom ifrån.
Jag blev medlem i kyrkan när min äldsta dotter var två år gammal. Som pedagog kände jag mig trygg i min föräldraroll men jag kunde trots det känna mig ganska vilsen ibland. I kyrkan hittade jag en struktur och en ledstång att hålla tag i.
Genom åren har jag utforskat vad kärlek är och hur den kan se ut i vardagen - i en parrelation, i föräldraskapet och i vänskapen. Jag utforskar fortfarande, kanske mest för att jag har så mycket jag behöver träna på och så mycket jag vill förstå.
Vi lever i en mycket utmanande tid. Det blåser starka vindar som är mycket svåra att navigera i.
I Matteus läser vi om huset som byggdes på klippan. Vi behöver bygga vårt hus på klippan och vi behöver hjälpa våra barn och tonåringar att också bygga sitt hus på klippan. Detta är ett ”inifrån och ut-arbete”.
I ”Familjen: Ett tillkännagivande för världen” kan vi läsa:
”Man och hustru har ett högtidligt ansvar att älska och vårda sig om varandra och sina barn. ’Barn är en Herrens gåva’ (Psaltaren 127:3). Föräldrar har ett heligt ansvar att uppfostra sina barn i kärlek och rättfärdighet, att sörja för deras fysiska och andliga behov, att lära dem älska och tjäna varandra, att hålla Guds bud och vara laglydiga medborgare var än de bor. Män och hustrur — mödrar och fäder — kommer att stå till svars inför Gud för hur de uppfyller dessa plikter.”
Det är vår uppgift som föräldrar att förbereda våra barn för livet – här och i evigheten. Hur kan vi då göra det på bästa sätt?
Vi behöver reflektera över oss själva, våra tankar, våra känslor, våra reaktioner. Väldigt ofta står vår egen ”programmering” och den naturliga människan i vägen för oss att vara den vi är och den vi vill vara. Paulus säger att vi behöver avkläda oss den naturliga människan. Hur avkläder man sig något som är en naturlig del av att vara människa?
Jag har reflekterat och funderat väldigt mycket på detta. Vad jag tror att Paulus menar är att vi inte får låta den naturliga människan styra. Vi behöver lära oss att härbärgera och behärska signalerna från den naturliga människan. Dessa kan annars ställa till stora bekymmer för oss som människor och som föräldrar.
Vi har fått bönen och den Helige Anden till hjälp att söka andlig vägledning. Att intellektuellt veta att Kristus älskar oss är en sak men att känna det i djupet av vårt hjärta, det är en helt annan sak. För det krävs kontakt. Kontakt med det andliga och gudomliga inom oss. Det är där ett gott föräldraskap skapas och det är precis samma principer som krävs för alla relationer. Det är i högsta grad ett ”inifrån och ut-arbete”.
Det är viktigt att ha ett öppet hjärta. I skrifterna läggs det väldigt stor vikt vid tillståndet i vårt hjärta. Ett av mina favoritskriftställen är Alma 5:14.
Har ni blivit andligen födda av Gud? Återspeglas hans bild i era ansikten? Har ni upplevt denna mäktiga förändring i era hjärtan?
Med ett öppet hjärta är vi nyfikna, intresserade, engagerade och vår hjärna är öppen för att lära.
Det finns också många exempel i skrifterna på vad som händer när vi har ett stängt hjärta:
Ändå förhärdade jag mitt hjärta, för jag blev kallad många gånger och jag ville inte lyssna. Därför kände jag till dessa ting, men jag ville ändå inte veta. (Alma 10:6)
Ett exempel från min vardag var när jag satte mig ner och pratade med familjen om att det var viktigt för mig med ordning i hallen, att jag blev irriterad när det låg skor mitt framför dörren och över hela golvet. Jag hann bara precis avsluta min mening innan familjemedlemmarna sa:
”Men varför är det så viktigt?”
”Måste det alltid vara ordning?”
”Jag kan inte alltid ställa mina skor på skostället!”
Denna snabba respons kom från stängda hjärtan. Det fanns inget lyssnande och inget intresse, bara ett skyddande av den egna uppfattningen eller åsikten. Så reagerar vi alla, ofta. Du såväl som jag. Det tillhör den naturliga människan att vilja försvara, skydda och stänga ute.
Ett av mina barn sa sedan:
”Det kanske inte är viktigt för oss. Men det är viktigt för mamma.”
Den dagen var hennes hjärta öppet för vem jag var och vad som var viktigt för mig. Det i sin tur öppnade upp för en helt annan dialog och vi lärde oss något om oss själva och varandra.
Vi behöver förhålla oss till våra barn på ett sätt som ökar möjligheten för dem att öppna sina hjärtan. Med ett öppet hjärta kan hela människans potential realiseras och vi kan lära känna Kristus. Vi kan lära känna oss själva så som han känner oss.
Som föräldrar stirrar vi oss ofta blinda på våra barns beteende. Men barns och tonåringars negativa beteende är bara strategier för att tillgodose behov. Allt beteende är framför allt något individen gör FÖR sig själv, inte MOT oss, som vi ofta tolkar det och som det ofta ser ut. Vi behöver intressera oss för det som ligger under ytan, inte bara det vi ser. Det vi ser är beteendet. Under ytan ligger behov som barnet eller tonåringen får eller vill få tillgodosett genom sitt beteende.
Några råd till dig som förälder:
Lita på den vägledning du får, men låt inte dina känslor styra dig. De omedelbara känsloreaktionerna kommer ofta från vad jag kallar vår ”programmering” och de reaktionerna riskerar att överrösta eller att stänga dörren för den andliga vägledning som vi kan få. I stället behöver vi träna oss på att härbärgera dessa känsloreaktioner för att kunna vara mottagliga för Andens vägledning.
Var en tydlig ledare och vägled dina barn.
Var genuint intresserad av vem ditt barn är och var observant på dina egna förväntningar på hur du vill att ditt barn ska vara. Vi har alla en genuin längtan efter att få vara den vi är. Som barn ger vi ofta upp denna längtanför att få känna tillhörighet och kontakt med dem som betyder mest för oss.
Ha högt i tak, var lyhörd och träna på att vara en god lyssnare.
Låt ditt barn ha inflytande över beslut som gäller honom eller henne, men ta ansvar för vad ditt barn behöver. Barn har ofta koll på vad de vill ha men inte alltid på vad de behöver. Det är ditt ansvar.
Visa förtroende för ditt barn och låt honom eller henne ta konsekvenserna av sina egna val så länge det inte är farligt. Anpassa efter ålder och mognad.
Hjälp ditt barn att utveckla ett eget inre ledarskap och en egen inre kompass.
Hjälp ditt barn att tidigt skapa en personlig kontakt med sin Himmelske Fader och Kristus. Utan den personliga kontakten blir evangeliet och vår himmelske Faders vilja lätt bara bud som man upplever som kontroll och begränsningar.
Dela egna tankar och upplevelser med ditt barn.
Var närvarande med ditt barn och lägg undan din mobiltelefon när ni är tillsammans.
Kontakt, kontakt, kontakt! Där ligger den största nyckeln. Vi människor vill i grunden samarbeta. En förutsättning för att den viljan ska aktiveras är kontakt.
Det finns många saker vi kan göra som föräldrar, men det absolut viktigaste är vem vi ÄR för våra barn och den kontakt vi bygger med vart och ett av barnen. Som jag ser det är relationen nyckeln till all mänsklig utveckling och mognad. Relationen till oss själva, relationen till andra och relationen till vår Himmelske Fader och Kristus.