Det var dagen före julafton och fullt ös medvetslös! Vi bor i Göteborg, men skulle fira jul med min familj i Stockholm så vi hade packat och åkt bil större delen av dagen. Vi kom fram till mina föräldrar runt middagsdags och listan på saker som skulle hinna göras innan julafton var lååång. De sista julklapparna skulle köpas in, alla julklappar skulle slås in, julstrumpor skulle läggas fram och fyllas, vårt bidrag till julbordet skulle inhandlas, kläder skulle packas upp etc etc. Ja, jag är lite tidsoptimist, det skyller jag på min käre far, som förresten också hade mycket kvar på sin att-göra-lista. Mamma hade också saker kvar att göra. Den 23e december är dessutom vår äldsta son Joseph`s födelsedag så vi hade också planerat att äta tårta och fira honom lite med min familj. Ja, ni förstår, ingen julefrid i sikte.
Jag var klarsynt (tyckte jag) och tänkte att nu gäller det att skära i det som skäras kan och vara effektiv/optimera de timmar som är kvar idag så att vi kan ha någon julefrid imorgon. Om vi åker till Ica Maxi nu och köper både de sista julklapparna och julmaten, sen lägger barnen etcetc ikväll så kanske vi kan hinna det sista imorgon förmiddag och få njuta julefrid sen.
När vi satt som bäst och hade firat Joseph med tårta, och klockan var närmare läggdags för barnen, kommer min pappa glad i hågen och utbrister ”Nu är alla välkomna att följa med på vår traditionsenliga sång-runda!” (att sjunga julsånger för pappas stödfamiljer och flera andra utvalda). ”Va?!” utbrast jag. ”Har inte du och mamma redan gjort det i år?” ”Nej, vi har väntat på er så vi skulle bli fler!” svarade pappa.
Jag och min syster Marie var överens och sa ifrån till pappa. Det hinns inte med i år, det blir för stressigt. Vi alla har hundra saker kvar att göra. Tanken är god, men det är inte realistiskt att vi gör det nu, det är bara att inse, vi får ställa in det i år. Pappa gav inte med sig, och inte mamma heller. Vi fick göra som vi ville, men pappa och mamma skulle åka och mamma ville så gärna att vi skulle med och sjunga stämmor då det blir mycket finare än om bara hon och pappa sjunger. Motvilligt tog vi med våra barn och satte oss i bilarna för att följa med då vi inte hade samvete till att stanna kvar när de gick.
Jag och min syster Marie satt och beklagade oss i bilen på väg till den första vi skulle sjunga för. Nu hinner vi inte det och det ikväll, och det kommer bli jättestressigt och ingen julefrid imorgon.
Så knackar vi på hos den första vi skulle sjunga för, en gammal patient till pappa som bodde ensam i en enkel liten lägenhet. Pappa berättar att han är blind, men kan höra oss. När han öppnar dörren sjunger vi av hjärtat ”Ett barn är fött på denna dag” i stämmor och jag tittar på mannens ögon. De är blanka och tårar trillar nerför hans kinder. Då mjuknar mitt hjärta och tårar trillar nerför mina kinder också. På två sekunder kom den där julefriden jag jagade och trodde att jag offrade genom att följa med och sjunga.
Det var en fin påminnelse för mig om vad som ger sann julefrid. Att känna och dela kristuslik kärlek.