”Det händer när du minst anar det!” Jag vet inte hur många gånger jag hörde den frasen som ensamstående i kyrkan. Jag hade förlikat mig med tanken på att det kanske inte skulle hända. I alla fall inte i det här livet. Men Herren visste annorlunda.
Att bli mamma med bara någon månads marginal innan jag själv fyllde 40 var naturligtvis helt fantastiskt och en ynnest jag inte hade räknat med. Det kändes så overkligt att jag kom på mig själv med att ibland säga ”Gunilla ska bara byta blöja, så ska du få mat sen” och fick rätta mig till ”mamma”. Jag är den här lilla killens mamma. Han som tittar på mig så nyfiket, vars leende får mitt hjärta att smälta och vars darrande underläpp och besvikna uppsyn ibland får mig att känna mig så otroligt otillräcklig. Jag är hans mamma, hans trygghet och i detta nu, mer eller mindre hans hela värld.
Jag kommer från en stor familj och så fort det slutade komma småsyskon började det komma syskonbarn. Det har aldrig funnits brist på bebisar och barn i min närhet och jag har verkligen älskat dem alla. Jag har njutit av rollen som syster, faster och moster. Vi har gått på bio, barnteatrar, djurparker och haft otaliga pyjamaspartyn. Jag har fått skämma bort dem för att sen lämna tillbaka dem, när både de och jag började bli trötta. Inte alls en dålig setup. Jag förstod såklart att jag missade något i hela den upplevelsen, hur mycket jag än tyckte om den. Men det var ok. Det var tvunget att vara ok, för det var det livet erbjöd mig.
Som uppvuxen i kyrkan tog jag nog för givet att jag skulle gifta mig tidigt, skaffa barn och leva familjeliv. Det var ju så normen såg ut och så de flesta av mina vänners familjer såg ut. Men så blev det inte för mig. Jag tyckte att jag gjorde min del, jag levde som aktiv medlem i kyrkan, tjänade i ämbeten, engagerade mig i lektioner och försökte hålla mina förbund. Men det hände inte mig. Jag hade stunder av sorg över detta, men jag var fast besluten att inte leva mitt liv i besvikelse utan fylla det med goda ting. Jag har aldrig tvivlat på min himmelske Faders omsorg om oss alla och vilade i förvissningen att han har en plan för alla sina barn. Jag återkom om och om igen till Läran och förbunden 101:16: ”Var stilla och vet att jag är Gud.” Dessa ord gav mig ett lugn.
Det som stundtals skavde för mig var andras oro. Ibland var det välmenande och omtänksamt men ibland kändes det klumpigt och onödigt. Jag ogillade när vänner tog för givet att detta var ett känsligt ämne för mig och därmed undvek att prata om eller inkludera mig i sina egna lyckoämnen. Jag tröttnade snabbt på singelaktiviteter och kände mig aldrig hemma där. Jag levde ett välordnat liv med fast jobb, eget boende och ett stort nätverk med familj och vänner. Trots detta kunde jag känna mina föräldrars oro över att jag gick miste om en sådan väsentlig del av livet. Jag har suttit i kyrkbänken och hört min pappa tårfyllt i talarstolen tala om trofasta singelkvinnor i kyrkan och hur välsignelser väntar dem. Jag avskydde verkligen att jag gav dem skäl till oro och sorg, men visste inte hur jag skulle lätta den för dem.
Hösten 2016 närvarade jag på en kick-off för en av de större kunder jag ansvarar för på jobbet. Det var ett 2-dagars event med ca 550 personer närvarande, där det under ena dagen skulle hållas en minimässa där vi var en av utställarna. Jag var där tillsammans med tre av mina kollegor för att ägna dagen åt att mingla med kundens anställda, nätverka och sen delta i kvällens middag och fest. Någon gång under dagen ser jag min kollega småprata med en kund i vår monter och mitt öga glider över hans namnlapp. Efternamnet klingar bekant och jag förvånar mig själv med att avbryta dem för att ställa den smått korkade frågan: ”Har du kusiner i Stockholm?” När han svarar mig med ett ”Ja” på skånska erinrar jag mig snabbt att jag nog någonstans visste om att det fanns en Skåne-falang av familjen jag tänkt på. Han sökte upp mig senare under kvällen för att reda ut begreppen och mer ordentligt presentera sig för mig och från den dagen var det mer eller mindre vi.
För mig stämde det som de säger: det händer när man minst anar det. Jag hade inte en tanke på att träffa mannen i mitt liv när jag förberedde mig för en konferensresa. Än mindre förväntade jag mig att bland dessa 550 personer råka hamna i samspråk med den enda andra närvarande medlemmen. Att det skulle visa sig att han dessutom var singel, någorlunda jämnårig och att vi trots detta aldrig hade träffats eller ens hört talas om varandra kändes ju smått ofattbart.
Med facit i hand är det lätt att se Guds hand och förberedelse inte bara inför detta möte utan också i möjligheten att utveckla en relation. Jag försökte med en gång avfärda potentialen i denna nya bekantskap, men det var så tydligt att allt föll på plats för att vi skulle kunna vara tillsammans. Det krävdes uppoffringar och villighet till förändring, men det öppnades också dörrar.
Vi hade inte kunnat träffas och starta vår familj tillsammans i yngre år. Vi hade inte varit redo för varandra. Det fanns förberedande processer som vi på varsitt håll behövde genomgå innan vi var öppna för att faktiskt mötas den där kvällen.
Det är min övertygelse att vår himmelske Fader ser till sina barn, vart och ett. Livet kan te sig orättvist, vi kan tycka att vi drabbas av olyckor eller att välsignelser helt enkelt undanhålls oss. Jag har känt detta och stundvis gör vi nog oundvikligen det allesammans. Men genom att inte hålla fast vid de känslorna utan i stället känna en fortsatt förtröstan på min himmelske Fader har jag fått uppleva hur han enligt sin egen tidsplan välsignat mig.
Att få bli mamma till Milton är det bästa jag upplevt. Jag känner mig så ödmjuk inför rollen att ge honom all den kärlek, omsorg, omvårdnad och undervisning han behöver för att kunna tackla livet. Det har varit en stor omställning att efter ett liv som singel anpassa sig till livet som fru, att nu addera mamma känns än mer omvälvande. Jag har sett kvinnor spela rollen med sådan självklarhet och känner mig helt vilsen i jämförelse. Jag ber dagligdags Milton att ha tålamod med mig medan jag lär mig och tackar min himmelske Fader för den familj vi är.