Budskap från områdets ledare
Budskap från områdets ledare
Äldste Massimo De Feo, Italien
Områdessjuttio
Jag minns fortfarande tydligt när jag vid 12 års ålder kallas in på min grenspresidents kontor en söndagsmorgon, och han sa till mig att Herren ville att jag skulle ordineras till diakon. Jag minns ännu den djupa känsla jag upplevde vid tanken på att ta emot prästadömet och vara en officiell representant för Herren, med myndighet att handla i hans namn. Det var en så djupgående känsla att jag kände det som om Herren faktiskt talade till mig genom min grenspresident. Jag minns att jag tyckte jag hörde Herrens röst säga milt: ”Detta är Herrens vilja, det är han som talar till dig.” Det var en så mäktig känsla att det förändrade mitt hjärta för alltid.
Under en intervjun förklarade presidenten att det viktigaste för mig skulle bli att dela ut sakramentet på söndagarna, eller hjälpa Herren med den mycket heliga förrättningen. Jag kände ett stort ansvar, som Herren själv anförtrodde mig. När sedan grenspresidenten lade händerna på mitt huvud för att ordinera mig till diakon, kände jag en stor glädje och myndigheten att handla i det som var så viktigt för Herren och för mig.
Jag minns fortfarande hur jag varje söndag när jag gick till kyrkan bad om jag skulle kallas att dela ut sakramentet och så kunna utföra det som Herren själv bett mig om, vilket var att hjälpa honom med det som var så viktigt för honom och för mig. Och varje gång jag hörde mitt namn nämnas bland dem som skulle dela ut sakramentet, tänkte jag: ”Herren har hört min bön igen den här söndagen.” Det spelade ingen roll att det bara fanns två eller tre diakoner – alltid de samma – som kallades varje söndag. Det spelade ingen roll alls för mig. För mig hade det inget att göra med antal eller mänsklig logik, för mig hade det alltid med Anden att göra. Jag visste att det var Herren som kallade mig, och för mig var det varje gång ett svar på bönen jag bad när jag gick till kyrkan. Jag trodde fullt och fast att han behövde mig, utan att inse att det i själva verket var jag som behövde honom.
När jag begrundat de här minnena, lärde jag mig tre principer om andligt oberoende.
Den första är att när vi aktivt tar del av sakramentet – tar emot eller delar ut – och gör det med uppriktigt hjärta och ärligt uppsåt, känner vi en verklig kraft i vårt liv som berör hjärtat och öppnar sinnet och låter oss växa andligt. Den här märkliga kraften är förbunden med evangeliets förrättningar, som Frälsaren lärde: Därför är gudaktighetens kraft uppenbar i dess förordningar.”(1)
Därför är gudaktighetens kraft uppenbar i dess förordningar.”(1)Varje gång vi deltar i evangeliets förrättningar, som sakramentet eller dem i templet, känner vi gudaktighetens kraft i våra liv, en verklig kraft som förnyar våra andar, förändrar våra hjärtan, stärker vår tro och hjälper oss bli andligt oberoende. President Uchtdorf har sagt: ”Att leva efter evangeliets grundläggande principer för med sig kraft, styrka och andligt oberoende i alla sista dagars heligas liv.”(2)
”Att leva efter evangeliets grundläggande principer för med sig kraft, styrka och andligt oberoende i alla sista dagars heligas liv.”(2)Evangeliets grundläggande principer är nära förbundna med förrättningarna, och varje gång vi deltar i dem, får vi större kraft och blir mer andligt oberoende.
Den andra principen jag lärde mig är att tjänande åt Herren, som det jag gav som ung diakon, stärker oss varje gång vi lyder hans kallelse. Med andra ord, ju mer vi ger Herren, desto större styrka och kraft får vi av honom, eller med andra ord: Ju mer vi tjänar, desto mer andligt oberoende blir vi.
Till sist lärde jag mig att tro på Jesus Kristus verkligen är kraftens första princip. Han sa: ”Närma er mig och jag skall närma mig er.” (3)
”Närma er mig och jag skall närma mig er.” (3)Tron hos en ung diakon som medan han gick till kyrkan bad att han skulle få göra det viktiga som Herren hade bett honom göra, har vuxit enormt sedan dess. Ju mer jag har närmat mig honom, desto mer har han närmat sig mig och hjälpt mig att alltid vara andligt oberoende. För detta ska jag vara Herren evigt tacksam.
- Läran och förbunden 84:20.
- Dieter F. Uchtdorf, ”Kristuslika egenskaper – vinden under våra vingar”, Liahona, nov. 2005, s. 100.
- Läran och förbunden 88:63.C