I Läran och Förbunden 122:7-8 står det följande:
”…och om du skulle kastas ned i avgrunden eller i mördares händer och dödsdomen fällas över dig, om du kastas i djupet, om höga vågor sammansvärjer sig mot dig, om våldsamma vindar blir dina fiender, om himlarna samlar sitt mörker och alla elementen förenar sig för att spärra din väg, och framför allt om själva helvetets käftar spärrar upp sitt gap efter dig, så vet, min son, att allt detta skall ge dig erfarenhet och tjäna dig till godo. Människosonen har stigit ned djupare än allt detta. Är du större än han?”
Enligt mig, finns det nog inget värre som skulle kunna hända i detta liv, än det som nämns i detta skriftställe. Många skulle nog tänka att om någon drabbades av något av dessa ting, skulle dennes liv vara utan mening. Men det vi lär oss ifrån skriftstället är snarare tvärtom. Allt ont, tungt och svårt som drabbar oss, även de mest otäcka, hjärtekrossande eller komplicerade prövningar, är stora välsignelser för oss. De lämnar erfarenhet och djupare lärdomar efter sig.
Hur små är inte våra lidanden i jämförelse med Kristus lidanden? Genom det största lidandet, kom den största välsignelsen. Hur många fel vi människor än gör, kan vi vända oss till Kristus, bli renade och bli fullkomliga i honom. Han är det största exemplet för oss.
Hur mycket mening är inte våra liv överfyllda av, när vi har denna kunskap om att alla hemskheter i våra liv är välsignelser för oss?
Allra viktigast är att det bevisar att vår Himmelske Fader har en enorm kärlek för var och en av oss, som lämnar oss i världen med prövningar som inte är menade att slita sönder oss, utan som är menade att slipa oss, ifrån stenar till diamanter! Han vill att vi ska bli lyckliga!
Har man inte upplevt det värsta, kan man inte förstå vad som är det bästa. Ondska finns för att vi ska lära oss att välja Gud. Vi prövas för att vi ska visa att vi älskar vår Gud! Hans kärlek för oss finns i våra prövningar, vi måste bara se det, ta till oss det och alltid tacka Gud för hans oändliga och eviga kärlek!