Följande artikel är den andra av sex berättelser i en serie med titeln Milstolpar och mirakel: arvet från sista dagars heliga i Europa. De här artiklarna undersöktes och författades av James Perry, fil.dr, FHEA, historiker och författare för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Den kommande boken ”De heliga – volym 3” innehåller många andra berättelser och händelser om upprättandet av kyrkan i Europa.
Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga organiserades formellt med sex medlemmar den 6 april 1830 i en liten stuga i norra New York. Sedan denna enkla början för mer än 190 år sedan har kyrkan vuxit till 16,5 miljoner medlemmar i nästan 31 000 församlingar världen över. Kyrkans ledare skickade tidigt ut missionärer utomlands för att sprida Jesu Kristi evangelium över hela världen. I september 1850 invigdes för missionsarbete av Lorenzo Snow, T. B. H. Stenhouse och Jabez Woodard, och stängdes 17 år senare. Efter fyra medlemmars tro, uppoffringar och hängivenhet återinvigdes den italienska missionen 1966 av Ezra Taft Benson, då medlem i de tolv apostlarnas kvorum.
En sommardag 1958 stod en kvinna och tre män på en lugn gränd i byn Comerzo i Italien och höll utkik efter och väntade på president och syster Christensen från den franska missionen. De fyra heliga var de enda medlemmarna i sitt område i Italien, som hade omkring 49 miljoner invånare. Förutom tillfälliga besök av kyrkans ledare och andra medlemmar var denna lilla grupp heliga isolerade och befann sig många mil från de närmaste medlemmarna.
President och syster Christensen var inte så säkra på vägbeskrivningen och åkte först förbi vägen innan de fick vända tillbaka. Uttryck för kärlek och varma hälsningar delades när paret Christensen träffade Pietro och Felicita Snaidero, Santo Beltrame och Luigi Pittini. Alla fyra var i sextio- eller sjuttioårsåldern och hade varit medlemmar i flera år. Pietro och Felicita blev bekanta med kyrkan 1949 när de bodde i Cannes i Frankrike. Deras dotter och hennes familj hade blivit medlemmar i kyrkan och ville sprida evangeliets budskap till dem. Pietro och Felicita döptes senare, år 1951, tillsammans med Santo Beltrame, en man som de hade börjat berättat om evangeliet för. En fjärde person, Luigi Pittini, döptes några år senare efter att också han hade undervisats av paret Snaidero.
Santo och Luigi cyklade flera mil för att träffa paret Christensen, vilket var något de gjorde varje vecka för att vara med på sakramentsmötet. Efter åtta år hade Santo bara missat ett möte. Paret Snaidero ledde in den lilla gruppen heliga i sitt enkla hem och bjöd på något kallt att dricka. Medan de umgicks i köket öppnade Felicita en dörr som ledde till ett litet kyrkorum som Pietro hade byggt själv. Han visste inget om snickeri och hade bara en såg och en hammare, men han visste att deras lilla skara heliga behövde en plats där de kunde ha söndagsmöten, och han hade tagit på sig att göra något åt det.
Rummet var bara 2 meter brett och 4,5 meter långt, men det fanns två små fönster med vaser i båda. Trägolvet hade skrubbats vitt och fyra små pinnstolar stod på vardera sidan av rummet. Det fanns ett litet bord med små sakramentsmuggar i glas och bröd som förberedelse för sakramentsmötet varje vecka. I de tre sångböckerna var fyra sånger markerade som de italienska heliga visste att de kunde sjunga på franska. I ena änden av rummet satt en bild av Salt Lake-templet på väggen och i den andra änden en bild av första presidentskapet.
President och syster Christensen var med på sakramentsmötet tillsammans med de fyra italienska heliga. Om det tillfället mindes syster Christensen: ”Vår himmelske Fader utgöt lika mycket av sin ande och inspiration på den lilla platsen som i vårt vackraste tabernakel eller möteshus i USA. Vi hade alla förmånen att bära vårt vittnesbörd.”
Efter mötet gav Santo Beltrame sitt tionde från tre år tillbaka, som han inte hade kunnat donera på länge, till president Christensen. Broder Pittini donerade också av sina små medel till kyrkan. Trots att de var långt ifrån en organiserad gren och levde isolerat försökte de italienska medlemmarna hålla de förbund de hade ingått, trots ständigt motstånd från lokala präster.
Gruppen njöt sedan av en måltid som syster Snaidero hade tillbringat timmar med att förbereda. Hennes dotter hade skickat mat till dem som de hade sparat till det här speciella tillfället, och de var bara alltför glada över att kunna dela med sig av den till sina medsyskon som hade rest så långt.
Några månader efter besöket av paret Christensen hos de ödmjuka heliga i Comerzo i Italien reste Pietro och Felicita till Berns tempel där de beseglades för tid och all evighet. Men sorgligt nog dog Santo Beltrame bara en kort tid därefter. Han fick aldrig möjlighet att besöka templet, men ett år senare utfördes förrättningarna för honom av ställföreträdare. De heliga fortsatte trofast att träffas i Comerzo tills det kom missionärer och församlingar började organiseras i Italien. År av trofasthet belönades och de fick bevittna kyrkans enorma tillväxt i Italien.
Bidragen från dessa hängivna sista dagars heliga hjälpte kyrkan att växa från fyra medlemmar 1958 till nästan 27 500 medlemmar som besöker 95 församlingar i Italien i dag. För den senaste informationen om kyrkan i Italien, klicka här.
Från kyrkans tidiga dagar till vår tid har sista dagars heliga gett av sin tid, sina talanger och sina färdigheter till kyrkans verk i Europa. Om du har ytterligare information om Pietro och Felicita Snaidero, Santo Beltrame eller Luigi Pittini, eller något du själv upplevt med en medlem i kyrkan vars bidrag skulle vara av intresse för andra i området Europa, skicka då gärna in din information eller berättelse till EUAChurchHist@ChurchofJesusChrist.org
