Under generalkonferensen i oktober 2024 fick Daniel Österlund från Handens församling möjligheten att sjunga med The Tabernacle Choir at Temple Square. Han hade, liksom flera andra internationella medlemmar, antagits till att vara med i körens globala deltagarprogram. Programmet är numera permanent och en handfull med svenska medlemmar har redan antagits och fått veta att de kommer att delta inom kommande år. Här berättar Daniel om sin erfarenhet.
Hur stärkes ditt vittnesbörd av upplevelsen som du fick på generalkonferensen?
Att åka till konferensen och vara deltagare i tabernakelkören är ett åtagande som spänner sig under två och en halv vecka. Man förutsätts vara engagerad i de aktiviteter som förbereds och på de premisser som finns. Detta innebär att man i princip är upptagen från morgon till kväll.
Det är övning med den tillresta gruppen på 14 personer, övning tillsammans med tabernakelkören, memorera texter, dela med sig av sina känslor kring dessa texter och musiken. Det var även besök på MTC (missionärernas utbildningscenter) och kyrkans huvudkontor för att dela med sig om hur musiken används på våra sakramentsmöten i Sverige.Samt att diskutera olika typer av musiktraditioner, bidra i kyrkans arbete med den nya psalmboken, intervjuas av kyrkans tidskrifter kring musik i kyrkan och hur kyrkan ser ut i olika delar av världen. Jag fick också möjlighet att samtala med generalauktoriteter kring kyrkan i Sverige. Bland annat fick jag träffa Unga mäns presidentskap och samtala om ungdomarna i vår församling och stav. Som deltagare i programmet är man engagerad i väldigt många olika saker och möter många människor hela tiden. Jag skulle säga att det kanske var på två plan som jag kände att mitt vittnesbörd stärktes som mest.
Det ena var människorna och den värme och den kärlek som jag och alla andra omgavs av. Det var enorm generositet i att välkomna oss dit. Det gör någonting med hur vi känner för varandra och hur vi behandlar varandra i gruppen och andra.
Min känsla av samhörighet och gemenskap och tro stärktes av att jag fick känna den kärleken som jag upplevde var både väldigt innerlig och frikostig. För det finns något i det där som inte bara är mellan enstaka människor utan som gör att vi också känner kärlek till våra himmelska Föräldrar och till vår Frälsare.
Den andra biten är utifrån musiken. Och musiken berör på två sätt, texternas budskap och musiken. Musiken kan i sig själv röra vid en, vilket den gjorde många gånger. Det rörde mig att kunna sjunga ”blott en dag” i konferenscentret, under generalkonferensen. Och att kunna musikaliskt verkligen försöka bära det budskapet. Det var en fantastisk upplevelse, men också lika fantastiskt utifrån ett vittnesbörds perspektiv var att lära sig texterna rad för rad. Hur hänger det här ihop? Vad syftar den här första frasen till? Jo, men den syftar till det här i den andra och i den tredje och i den fjärde som kommer. Texten bär vittne om eviga sanningar och inbjuder anden att vittna för mig och andra.
Det finns så många vackra texter som kan beröra oss djupt. På samma sätt som när vi läser skrifterna. Och det gjorde det till exempel när jag satt och lärde mig ”Han lever, min Förlossare”. Samma struktur upprepas genom nästan hela sången; ”Han lever”, ”Han lever min förlossare”. ”Han lever” och så kommer epitet på Frälsaren. Och så är det. Det är ju ett fantastiskt vittnesbörd om Kristus. Vem Kristus är, vad Han har gjort för oss, vad Han har gjort för mig.
Så det berörde mig på många olika plan och jag kände att mitt vittnesbörd växte varje dag.
Är det något särskilt du upplevde som du vill dela med dig av?
Den enskilda upplevelsen som kanske berörde mig djupast, det var när vi satt i tabernaklet den första söndagen. Tabernakelkören kommer ungefär två timmar innan allt börjar. Och då har de en repetition i drygt en timme och så har de en liten paus och sen så gör de hela ”Music & the Spoken Word” en gång innan sändningen. Detta spelas in ifall någonting skulle fallera under livesändningen, så att de har någonting att falla tillbaka på. Och sen så kör de ”Music & the Spoken Word” live med full publik, och hela tabernaklet är fyllt. Det har varit så i över 90 år.
Efter detta så lämnar publiken och då gör man plats för oss deltagare där uppe, på det som de kallar ”the loft”, alltså där uppe där kören sitter. Så de bjuder upp oss för att sitta bland tabernakelkörens medlemmar för att öva med dem. Och då fortsätter övningen ytterligare i en timme eller en halvtimme.
Men att få kliva upp där och stå mitt bland kören på en sådan plats och hälsas välkomna; alla applåderar och det är ”highfives” och det är klappas på ryggen och så vidare. Att få stå där mitt i kören, bli omgiven av musiken och kunna se ut över tabernaklet,det var en känslomässig resa som var fantastisk. När jag var 17 år och var över i USA för första gången tillsammans med min syster Stephanie minns jag att vi såg på ”Music & the Spoken Word” och tabernakelkören, och tänkte att där skulle jag också kunna vara med och sjunga någon dag.
Och det där, det har inte funnits en beslutsamhet i det, men det har funnits i bakhuvudet någonstans att tänk vad fantastiskt det hade varit. Och att då sen få kliva upp bland dem och bjudas in med den självklarhet och värme som de gav. Det var en fantastiskt känslomässig sak. Jag kunde inte sjunga de första minuterna. Hjärtat klappade och tårarna rann. Jag kände en sådan enorm tacksamhet och glädje.
