Som redaktör för de lokala sidorna i Liahona har jag haft välsignelsen att kommunicera med människor som gör avtryck på mig personligen. Jag vill berätta om mitt möte med Marie Hav Lundkvist. Ett möte som gav mig perspektiv och kraft.
Jag har under lång tid känt att jag skulle göra en artikel om Marie som gjort en resa från att vara en aktiv företagskvinna, utrustad med resurser utöver de vanliga, till att vara gravt funktionsnedsatt och helt beroende av hjälp från andra.
Efter ett timslångt telefonsamtal, en halvtimmes fysiskt möte i paret Lundkvists bil och en genomläsning av Maries bok ”Med rullstol i grönsakshissen” är det med stor respekt jag önskar förmedla bilden av en kämpe som genom tro och hopp påverkar en stor mängd medmänniskor, från sina närmaste till dem som bara känner Marie genom hennes bok, genom tidningsartiklar och genom hennes föreläsningar. Marie har valt ett passande namn för sin verksamhet. Hon kallar sig Hopptimisten.
Marie växte upp i Norge, nära havet och naturen, med härliga föräldrar och tre busiga bröder. Evangeliet har alltid varit centralt för henne till stöd och trygghet i de utmaningar vi alla möter under vårt jordiska liv. Maries far gick bort när hon var elva år. Musik och idrott var gåvor hon vidareutvecklade. Hon var välsignad med ett gott intellekt och ett fotografiskt minne.
På kyrkans konferens Festinord i Ålborg 1970 träffade Marie sin blivande make, Sven-Erik Lundkvist, från Örebro. Sven-Erik var musiker och pedagog. Maries mor gav henne rådet att utbilda sig ordentligt då hon skulle dela livet med en konstnär. Marie läste vidare inom reklam, marknadsföring och företagsekonomi. Familjen välsignades med två underbara barn, men i nästan 40 år befann sig Marie i den skandinaviska företagsvärlden. Hon har haft ledande uppgifter i flera större bolag.
Vi låter Marie själv berätta om något av det hon upplevde 2010:
Under vintern började jag känna att mina ben och händer tappade kraft, jag ramlade ofta när jag sprang och jag började också få problem med min hörsel. Jag tappade saker och min vänstra sida kändes mycket konstig.
Jag tog kontakt med min läkare på vårdcentralen som remitterade mig till specialister på ett sjukhus i Göteborg. En lång process följde med tester varje månad, ja tidvis flera gånger per månad. Jag gick från att ha haft perfekt hörsel till att bli gravt hörselskadad på ett och ett halvt år. Försämring av muskler och känsel på vänster sida progredierade och höger sida följde snabbt efter.
Nu vet Marie att hon är drabbad av en sällsynt genetisk mitokondriell sjukdom som hela tiden förvärras. Som experterna ser det idag finns det inte någon bromsmedicin.
I sin bok berättar Marie öppet om sina upplevelser och känslor. Boken har en undertitel – ”Om hopp och optimism i en tid av förlust och utsatthet”. Hon berättar om kampen mot stelbenta riktlinjer, om hur trassligt livet kan vara för den den som vill leva ett så normalt liv som möjligt trots allvarlig funktionsnedsättning. Bokens titel syftar på hur Marie fick åka i restaurangens varuhiss för att kunna vara med på en släktmiddag i Oslo under 17 maj iförd folkdräkt. Vi har fått låna några av bokens härliga illustrationer av Maries vän Robert Källgren. Boken har nu getts ut i tre upplagor, den senaste med ett tillägg där Marie beskriver sin situation idag. Boken används som kurslitteratur för flera vårdutbildningar.
Att Marie och jag överhuvudtaget kunde kommunicera med varandra då vi träffades i Västerhaninge i slutet av mars beror på att hon till sist lyckades övertala läkarna att få göra ett cochlearimplantat för hennes hörselskada, ett ingrepp som utförs under narkos och som bedömdes vara alltför riskfyllt för en patient i Maries situation. Maries läkare var minst lika glada som hon själv när operationen visade sig vara framgångsrik.
Marie är en uppskattad föreläsare och har berättat om sin sjukdom och sina upplevelser i många olika sammanhang både i Norge och Sverige. Hon vill inte ta betalt för dessa insatser utan hänvisar till den stiftelse som familjen Lundkvist startade i syfte att kunna ge funktionsnedsatta patienter tillgång till hjälpmedel som inte täcks av samhällets socialförsäkring.
I början av Maries sjukdom fick hon en speciell välsignelse av sin biskop tillsammans med sin man och familjens hemlärare. Under fem års tid kunde Marie och Sven-Erik, efter att ha blivit kallade av områdessjuttio Tom-Atle Herland, tillsammans driva ett professionellt konsertprojekt i Oslo stav, riktat till allmänheten. Den största produktionen varje år var julkonserten ”Jul i toner” som alltid var fullsatt. Skickliga sångare och musiker som inte tillhörde kyrkan deltog villigt utan ersättning. Denna satsning blev ett fantastiskt missionsarbete och det var mycket givande för Sven-Erik och Marie personligen.
Det blir tydligt för mig att Marie bär på en iver, en iver att utföra sitt livs mission. Jag märker en varm andlighet som leder Marie både i hennes verbala och icke-verbala kommunikation. I boken beskriver Marie en allvarlig bilolycka som lätt hade kunnat ta både hennes och Sven-Eriks liv. Jag känner att Marie bärs fram av ett syfte och en kraft, att hon har de förutsättningar hon fortfarande behöver för att kunna vidröra människors hjärtan. Jag är tacksam för de avtryck Marie gjort i mitt hjärta.
