Jag har varit runt missionärerna i många år. Sedan jag var barn har min mamma bjudit hem dem. Missionärerna har berättat sina berättelser för oss, bjudit in mig på sina äventyr och hjälpt mig förstå vad kyrkans tro är och varför dessa principer är så viktiga. Under årens lopp har jag fått stor respekt och kontakt med många missionärer. Jag har skapat vänskaper för många år sedan som jag har än idag.
I slutet av februari anlände två nya missionärer till Örebro, äldste Lewandoski och äldste Fredrick. Föga anade jag hur mycket de skulle förändra mitt liv. Jag kände att det var något speciellt med de här missionärerna redan första dagen vi träffades. Den trygghet och tröst jag kände fick mig att lära känna dem bättre. Vi började ses mer och mer. Sedan en dag tog min bästa vän Annie Bryant, en medlem i Örebro församling, mig till kyrkan. Jag hade gått i kyrkan med min mamma några gånger som barn, men inte på många år. Annie bröt min barriär och fick mig att gå trots mina ursäkter. Hon hjälpte mig att komma dit den söndagen och sedan nästa söndag... och nästa... och nästa. Det hjälpte mig att inse vilken fantastisk miljö det var. Det är fantastiskt att jag känner detta varje vecka när jag kommer dit. Jag har haft möjlighet att lära känna så många fantastiska människor och fördjupa mig i de viktigaste lärdomarna i livet.
Tiden jag har tillbringat i kyrkan har skapat fler möjligheter för mig att få tid med missionärerna och min vän Annie, samt lära mig mer om evangeliet av lärare och ledare. Vid den här tiden började jag också träffa systermissionärerna, syster Chandler och syster Russon, som förde djupa samtal om livets utmaningar, livets viktiga frågor och naturligtvis också de lyckliga stunderna i livet. De här innerliga samtalen hjälpte mig känna att missionärerna skulle vara vänner för livet. En sak jag lärde mig är hur mycket tro kan betyda i livets tuffaste utmaningar. Jag har känt glädjen, kärleken och hoppet som missionärerna ville att jag skulle ha genom evangeliet.
Sedan en dag frågade Annie mig om jag ville döpas. Jag blev skeptisk och ifrågasatte verkligen vad det skulle betyda för mig. Jag trivdes med mitt liv och jag undrade om det skulle ta bort eller öka min erfarenhet. Då och då ser jag tillbaka på vad jag har lärt mig av Annie och missionärerna. Kyrkan är en plats för glädje, en plats för hopp och en plats för trygghet. Jag tänkte mycket på det här och bestämde mig till slut för att jag ville döpas.
Efter dopet öppnade sig en ny värld. Mina fantastiska vänner som tog mig tillkyrkan har förändrat mig i grunden, och det är något jag aldrig har upplevt tidigare. Nu har jag
en helt annan glädje, ett bättre perspektiv på livet och ett helt nytt fokus på framtiden. Jag har lärt mig enormt mycket och utvecklats som person, särskilt om vad som verkligen är viktigt i livet och hur man behandlar andra.
Efter de här upplevelserna bestämde jag mig för att åka till ungdomskonferensen FSY (For the Strength of Youth) i Lund. Där utvecklades jag vidare och fick en djupare förståelseför skrifterna, ett stort steg framåt för mig. Där var mina vänner och fantastiska ledare till stor hjälp. Under FSY började jag känna Andens närvaro genom de känslor jag fick från mina vänner, skrifter och musik. Den röda tråden mellan kyrkan och den eviga glädje som missionärerna talade om började bli tydligare.
Idag känner jag hopp och tacksamhet för det jag varit med om. Missionärerna och Annie visste det redan i början av min resa. Utan dem vet jag att jag inte skulle vara medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Jag vill verkligen uppmuntra andra att träffa missionärer eftersom de kan förändra ditt liv.
Jag vet att jag vill ha en framtid i kyrkan, där jag kan fördjupa mina kunskaper om evangeliet. Jag vill passa på att få underbara minnen som kyrkan ger. Jag vet äntligen vad jag kämpar för. Jag vill tro. Tack till missionärerna och tack till Annie för den här möjligheten.
Richard döptes lördagen den 28 maj 2022.