I Matteus 25:40 läser vi: ”Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig.” Vi ser att ”dessa mina minsta” kan vara personer som är hungriga, törstiga, främlingar, nakna, sjuka eller i fängelse. När jag läst det här har jag alltid tänkt på svaga, utsatta, värnlösa individer. Det har känts naturligt att vi har ett ansvar att hjälpa dem. Vad gäller fängelse har jag tänkt på Josef i Egypten, Paulus, Alma och Amulek, Joseph och Hyrum Smith och andra oskyldigt dömda.
För en tid sedan började jag arbeta med brottslingar som på grund av allvarlig psykisk sjukdom dömts till vård i stället för fängelse. De flesta är dömda för vålds- eller sexualbrott. En del har begått mycket uppmärksammade brott, där brottsoffren varit svaga, utsatta och värnlösa. Min uppgift är att behandla brottslingarna och om möjligt hjälpa dem slussas ut i samhället igen.
En mångfald av tankar och funderingar fanns i mig inför jobbstarten. Sedan började jag.
En tidig upplevelse var de negativa känslor jag upplevde när jag läste en del domar. Jag såg i domarna exempel på fruktansvärda handlingar. Emellertid hände samma sak nästan varje gång jag skulle träffa en ny patient som begått brott av det värre slaget: Jag läste om händelsen, blev illa berörd, tänkte på brottsoffret och undrade hur jag skulle kunna möta brottslingen som dennes läkare, men sedan gjorde jag det jag skulle. Jag satte mig i samtal med en medmänniska. Jag fann aldrig någon ursäkt för det som gjorts, men det fanns ofta en bakgrund som hjälpte mig förstå händelseförloppet. Jag påmindes om att jag mötte ett av Guds barn.
En annan upplevelse fick jag i samtal med en av våra psykologer. Hon berättade att hon försökte se Jesus i varje patient. Hon visade i ord och handling att hon ansåg alla själar mycket värdefulla (Läran och Förbunden 18:10). När en patient som många gånger skadat andra plötsligt och oväntat dog, sörjde hon med kraft, sägandes: ”Alla människor har rätt att bli sörjda.” Det här gjorde hon utan att bagatellisera de brott som begåtts.
I en fars välsignelse innan jag började arbeta, fick jag löftet att kunna sprida ljus omkring mig och att kunna hantera ondska och elände. Jag tycker att det blivit så. Jag försöker behandla alla med vänlighet och respekt. Det gör skillnad för patienterna, för omvårdnadspersonalen som är med patienterna dygnet runt och för mig. Jag har påmints om det andliga fängelse vi alla skulle vara i om det inte vore för Jesus. ”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de förklaras rättfärdiga som en gåva, av hans nåd, därför att de är friköpta av Kristus Jesus.” (Romarbrevet 3:23-24) Jag har tänkt på kung Benjamins ord till oss när vi inte vill hjälpa tiggaren med hänvisning till att han har sig själv att skylla (Mosiah 4:17-19). Jag har berörts av Enoks upplevelse i Mose 7, där himlarna gråter över sina händers verk och människornas moder är pinad och trött på grund av sina barns ogudaktighet. Mer än en gång har jag känt av mitt personliga behov av Jesu Kristi försoning. Att bemötas av vänlighet och respekt hjälper mig att inte ge upp när jag gjort bort mig. Insikten att Gud känner mig, att han inte ursäktar mina synder, men vet varför det blev så och tror på mig, ger tacksamhet och hopp.
I dag känner jag mig säker på att ”Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig” innefattar alla som är i fängelse. Kristi inbjudan i Matteus 11 att komma till honom, med löfte om vila, gäller alla. Som medlemmar i kyrkan får vi hjälpa till genom att låta vårt ljus lysa ”alltid och i allting och överallt där…[vi] må befinna [oss]” (Mosiah 18:9).