Jag växte upp i en familj där vi aldrig talade om Gud eller religion. Vår familj uppskattade allt det vackra i naturen och vi var ute året runt i alla väder.
När jag var arton år arbetade jag på Domus i Kungsbacka på avdelningen där vi sålde bland annat glass, konfektyr och tidningar. När vi inte hade kunder brukade vi titta i tidningarna som skulle säljas. En dag hittade jag en artikel där en ung flicka berättade om sin tro. Artikeln gjorde ett stort intryck på mig och jag rördes till tårar. Samma kväll satte jag mig och skrev ett brev till tidningen för att få adressen till flickan som hette Annya Bönnelycke. Det tog tid innan jag fick svar från tidningen. De skrev att de skickat mitt brev vidare till Annya som själv fick bestämma om hon ville ta kontakt. Till min stora glädje fick jag ett brev från Annya och vi började brevväxla. Efter ett tag frågade Annya, som bodde i Jönköping, om jag ville komma till kyrkan och träffa missionärerna. Jag svarade att jag ville veta mer först. Vi fortsatte skriva och Annya gav inte upp.
Till sist kom dagen då jag skulle besöka kyrkans närmaste gren som på den tiden låg i Västra Frölunda. Annya hade ordnat med att jag skulle få sällskap av två flickor från grenen. Jag visste inte vilka de var eller hur de skulle se ut. När jag satt i min bil och väntade på dem såg jag två tjejer komma gående. De var så fina i klänning och kjol. ”Bara det inte är de!” tänkte jag, där jag satt i mina långbyxor. Men det var det, och jag blev ännu mer nervös. Den första som hälsade mig välkommen när vi kom in i kyrkan var Herbert Mattsson. Alla var så vänliga. Strax var det var dags för mötet att börja. Den första psalmen som sjöngs var ”Frid och glädje finns på jord”. Det var nu jag blev medveten om den Helige Anden. Jag fylldes av en känsla som är svår att beskriva med ord. Hjärtat svämmade över och tårar rann nerför mina kinder. Det kändes som om jag hade kommit hem.
Efter mötet kom medlemmar fram och pratade med mig, och missionärerna undrade om jag ville få undervisning. Jag kunde inte annat än att tacka ja till det. Det blev två missionärssystrar som undervisade mig varje söndag mellan morgonens söndagsskola och eftermiddagens sakramentsmöte. Men jag döptes inte då. Mina föräldrar var emot det och jag vill inte göra det mot deras vilja. Ungdomarna uppmuntrade mig att fortsätta komma till kyrkan. Jag fick till och med ett ämbete utan att vara medlem i kyrkan. Jag studerade skrifterna. Jag följde också med till en områdeskonferens i Danmark i augusti 1976. Där fick jag hälsa på president Spencer W. Kimball. Jag kände att han var Guds profet.
Till slut var jag tvungen att prata med mina föräldrar om att jag bestämt mig för att döpas. Det var svårt för mig att gå emot deras vilja, men den 16 april 1977 döptes jag av min grenspresident, Leif Mattsson. När jag steg upp från dopet kände jag att jag gjort rätt. Mitt vittnesbörd växte, men jag mötte också prövningar. Jag höll mig nära Herren och kyrkan. Det hade gått nästan två år från första gången jag kom till kyrkan till dess jag döptes. Jag har Annya Bönnelycke (nu Hägglund) att tacka för så mycket.
Jag kände mig så tacksam över det jag fått och bestämde mig för att gå på mission. Min mission blev en underbar tid med många fantastiska händelser.
1982 gifte jag mig med Thomas Carlson som då var grenspresident i Växjö. Vi har tre underbara döttrar och numera även barnbarn. Jag är så tacksam för allt jag fått genom evangeliet. Jag vet att Gud lever och att han älskar var och en av oss.