Elvy Ljungh berättar om hennes väg till evangeliet. Historien börjar med att hennes man Hans, som hade döpts några månader tidigare, bjöd med henne till kyrkan på ett “öppethus”.
Det kunde nog inte vara så farligt tänkte jag, så jag följde med. Det visade sig att inbjudan egentligen var till religionslärare i skolorna och de var ganska så pålästa och hade många frågor. En av frågorna som kom upp fort var att de ville veta varför vi döpte de döda? Jag bara satt där och undrade om jag hade hört rätt? Dop för de döda? Den här kyrkan var verkligen underlig!
Under våren gick våra döttrar och läste inför sin konfirmation i Svenska kyrkan och hade bland annat i uppgift att besöka andra kyrkor också. Jag föreslog att de kunde besöka ”pappas” kyrka och se hur det var där. Det ville de och jag tänkte att går dom så kan väl jag gå med. Där upptäckte jag att medlemmarna själva hade tal på mötet och tänkte på en gång att jag aldrig kommer bli medlem i den här kyrkan – rädd som jag var att tala inför så många.
Något måste ändå ha påverkat mig för dagen efter det besöket satt jag på Hans sängkant och hörde mig själv säga att jag tror att jag vill undersöka kyrkan! Men jag vände direkt på huvudet och sa: ”Vem sa det?” Det kunde ju helt enkelt inte vara jag eftersom jag dagen innan hade sagt att jag aldrig skulle bli medlem i den kyrkan! Hans blev så glad och sa att himlen hade landat! Jag tänkte att han kunde undervisa mig – men han sa att missionärerna var duktigare på det, så han gick genast och ringde till dem.
Jag tyckte att det var lite genant att träffa dem – jag hade ju tidigare gått ut och undvikit dem då Hans undersökte kyrkan. Men jag ödmjukade mig och accepterade att få undervisning av dem. De skulle komma några dagar senare, men Herren visste precis vad jag behövde, så han såg till att de fick förflyttning och jag fick två helt underbara systermissionärer – bara för mig. Missionärerna började undervisa mig. De uppmanade mig att läsa i Mormons bok och be och fråga om den var sann och det var ett råd som jag följde, men trots mina böner tyckte jag inte att det hände något med mig.
Samtidigt som jag läste i Mormons bok läste jag i en tjock bok som hette ”Den återupprättade kyrkan”. Det var intressant att ta del av kyrkans historia och vid ett tillfälle läste jag att kyrkan återupprättades den 6 april 1830. Då for en tanke genom mitt huvud att tänk om jag kunde få ett vittnesbörd och bli döpt den 6 april? Men jag slog genast bort den tanken – jag visste ju inte ens vad ett vittnesbörd var.
En dag när jag satt med Mormons bok i min hand råkade jag titta på ett bokmärke som jag fått, på bokmärket stod det olika skriftställen. Jag såg en rubrik som löd: ”Hur vet jag att jag har fått ett vittnesbörd?” och där var en hänvisning till Alma 32:28. Jag slog upp det och läste om fröet som gror och tar plats i hjärtat.
Samtidigt som jag läste detta, hände det också på riktigt. Det började verkligen svälla i mitt bröst och jag blev så varm inombords, ända från huvudet till fötterna. Det var sant, Det var sant!
Jag var jublande glad och visste med hela mitt jag att jag hade fått ett vittnesbörd. Mormons bok var sann, och med det följde allt annat också. Jag visste att Jesus Kristus var min äldre broder, jag visste att Joseph Smith var en sann profet och att kyrkan var sann! Jag mådde så fantastiskt bra efter att jag fått mitt vittnesbörd – allting var underbart – hela världen log.
När systermissionärerna kom till mig nästa gång väntade jag med att berätta om min upplevelse. Den ena systern började att undervisa, men strax avbröt den andra systern henne och vände sig till mig och frågade: ”Syster Ljungh, vill du bli döpt den 6 april?” Jag talade om att jag hade fått ett vittnesbörd och att jag gärna ville bli döpt då.
Söndagen den 6 april 1980 var en solig, vacker vårdag, det var söndag, det var fastedag, det var påskdagen, det var kyrkans 150-årsdag och det var min dopdag! Min man Hans döpte mig och livet kunde inte vara bättre.
Detta hände för 45 år sedan. Nu är jag 86 år och har fortfarande kvar mitt vittnesbörd och är glad för alla utvecklande ämbeten jag haft i kyrkan och tre heltidsmissioner tillsammans med Hans och väntar nu att få komma upp till honom när det är dags, och leva tillsammans för evigt genom våra tempelförbund.
Jag vet att alla kan få ett vittnesbörd som vill ha det. Det krävs att vara ödmjuk, ha en önskan, be om det och ha tro på att få det. Herren kommer att att ge till var och en det som är bäst för just den personen. Om detta vittnar jag i Jesu Kristi namn.