Det är ganska osannolikt att sex så varma och goa tjejer också har så underbara röster. Osannolikt, men i Vår Herres hage kan vad som helst hända. Tidigare i våras bjöd de tre syskonparen Bautista, Mattsson och Sandum, som kallar sig Unitone, på en konsert i kyrkans lokal i Gubbängen, Stockholm. Det var ett privilegium att vara där.
Jag vet ju hur alla sex tjänar i kyrkan för att göra fina lektioner för barn, andliga veckoaktiviteter, håller tal och gör meningsfulla besök till människor med olika behov. Jag vet också lite om det arbete som ligger bakom en sång, en kör, eller en ackompanjatör som till synes bara ”klappar tangenterna”. Man kommer långt med talang, men den här kvällen hade också krävt mycket arbete. Allt var proffsigt, från de skönsjungande damerna till det musikaliska geniet Andreas Landegren, som kvällen till ära var ”kapell-mästare” i Gubbängen istället för kapellmästare i TV på Liseberg, och på kontrabas spelade Jakob Sävhammar. Han gör all musik lite bättre.
Vi fick veta att dessa kvinnor tillsammans har fött 18 barn. Det blir då ännu mer imponerande att de har valt att lägga så mycket tid på att arrangera, träna in och framföra denna andliga musik. Deras tro märktes både i ord och toner. De har valt ut musik som betyder något särskilt för dem, och mellan musiknumren fick man ibland höra någon anekdot eller personlig upplevelse.
Respektive syskonpar sjöng också varsin duett. Min man rördes mest av Ninnis och Marias ”Som en bro över mörka vatten”. Men det fanns variation i musiken och alla hittade nog sin favorit. En av mina favoriter var den folkmusikklingande melodin ”Pärlan”. Pärlan som textförfattaren har funnit är Jesus Kristus.
På ett personligt plan så fick kvällens konsert också en djupare betydelse. När jag flyttade hemifrån så var mitt första uppdrag i Västra Frölunda församling att vara lärare för just dessa underbara flickor. Jag måste medge att jag har älskat dem sedan dess.
Jag har också sjungit tillsammans med några av dem, både hemma och i kyrkan i Borås. Min mamma, Harriet Klarin, har översatt många av psalmerna på konserten och på den tiden, när vi hittade någon sång vi blev extra sugna på, så översatte hon den. Ett av mina finaste musikminnen var när Maria och Ninni och jag övade in den majestätiska ”O, gudomlige Herre” med musik av Charles Gonoud, med min syster Ellen på piano. Det var speciellt för min familj att återigen höra den framförd i sättning för tre damer.
Många av fraserna ur ”O, gudomlige Herre” känns som hämtade från mitt eget liv. Jag har drabbats lite hårdare av fysiska prövningar i livet än jag trodde var möjligt. Jag har också, i stunder av hopplöshet, varit uttröttad, förtvivlad och ensam, och vänt mig till Jesus Kristus och ropat:
O, vänd dig inte bort,
Ta mot mig trots min svaghet.
Hör du mitt rop,
O Gud, se till min nöd.
Svara mig från din tron,
Skänk mig din nåd i all min smärta.
Orolig är min själ.
Hör du mitt hjärtas rop!
Kom till min hjälp, o Gud.
Hasta, Gud, kom hjälp mig!
Hör mitt rop!
Fräls mig i din kärlek.
Hjälp mig, min Herre Gud.
Ja, musik är på samma gång en allmän, gemensam upplevelse och kan ändå vara så personlig. Andlig musik kan bära och beröra som inget annat. Jag är djupt tacksam över den här kvällen, över psalmerna och sångerna, över texterna som stärkt mitt vittnesbörd och över dessa goda kvinnor som vittnar så starkt om vår Frälsare, som verkligen är min ”pärla”.