Äldste Wolfgang Pilz, Tyskland
Områdessjuttio
Budskap från områdesledarna
Områdessjuttio
1960-talet utmärktes av betydande förändringar och ny tillväxt i kyrkan i Europa. Äldste Ezra Taft Benson i de tolv apostlarnas kvorum, senare kyrkans president, kallades till Europa och kom till Frankfurt för att presidera över Europamissionen. Under hans ledning inleddes initiativ att föra kyrkan ut ur dunklet i centrala Europa, och särskilt i Tyskland, som drabbats mycket hårt av andra världskrigets ödeläggelse. Många enheter i Tyskland hade förlorat sina byggnader och träffades nu i lägenheter eller skjul.
I min hemstad träffades vi i en kontorsbyggnad i stadskärnan, där det fanns en skoaffär, tandläkarmottagning och, på översta våningen, byggnadsägarens lägenhet.
En framträdande upplevelse från min barndom har etsat sig fast i mitt minne än i dag. En liten primärpojke hade kämpat med låset till huvudingången och det hade tydligen fastnat. När församlingens medlemmar deltog i sakramentsmötet kom byggnadens ägare plötsligt instormande i mötesfriden och öste ur sig arga svordomar och hot. Efter det kändes ingenting som förr. Känslan av trygghet och säkerhet var borta.
En kort tid senare besökte president Benson församlingen i Darmstadt och sa att en byggnad skulle uppföras för oss.
Den stora utmaningen för tio unga familjer och några få äldre trofasta änkor var att få fram en del av den nödvändiga finansieringen från egna medel och mer eller mindre bygga den för egen hand.
Under tre år arbetade de hårt tillsammans för att bygga ett rymligt möteshus för församlingen i utkanten av staden.
I en tid då många av de inblandade familjerna annars kanske skulle ha byggt ett hem åt sig själva med sina grannars hjälp, lade vi all kraft och varje timme vi kunde undvara på möteshuset. Byggnadsplatsen, källarrummen och ventilationstrummorna blev en äventyrsfylld lekplats för oss barn, eftersom familjerna träffades där varje helg för att arbeta tillsammans. Än i dag kan jag se framför mig hur min mor tog husets största gryta, tillagade en utsökt stuvning och tog med sig den till byggplatsen.
I ett unikt initiativ mellan 1961 och 1967 kallades över 120 unga bröder att tjäna som byggnadsmissionärer. De bodde med medlemsfamiljer, arbetade från morgon till kväll på byggplatsen och var under en tid del av församlingsfamiljen. De var ett utmärkt exempel för oss barn. Vi minns än i dag deras namn. Det hade inte varit möjligt att bygga församlingens möteshus utan det arbete de utförde tillsammans med några få experter.
Från Flensburg i norra Tyskland till Graz i södra Österrike uppfördes nästan 60 byggnader på detta sätt.
Precis som templet och våra egna hem är möteshusen heliga platser i vilka vi dyrkar Gud, ber till honom, får undervisning och tar emot andlig vägledning.
Möteshuset har en särskild roll, eftersom det är en plats där vem som helst som uppför sig på lämpligt sätt får komma in utan andra förutsättningar.
Tidigare har vi ofta tagit med oss vänner till församlingens möteshus när det varit kulturella aktiviteter, sportevenemang eller festivaler. De imponerades alla av församlingslivet, men fick sällan en djupare andlig inblick.
Vi förstod senare att våra vänner bara rördes av Anden och kände igen Kristi lärdomar om vi tog med dem till sakramentsmötet, där vi själva kunde få ”olja till våra lampor” genom att regelbundet ta del av sakramentet.
Våra kapell må vara enkla och utan utsmyckningar, och sakramentsbordet endast ett altare under denna heliga förrättning, men budskapet att vi dyrkar Kristus som vår Frälsare och Återlösare och att vi kan göra anspråk på hans sällskap och vägledning genom att värdigt ta del av sakramentet, kan genomborra människors hjärtan under detta heliga möte.
Det finns ingen bättre plats att gå till när vi vill dela denna sanning med en vän.