När syster Sabin och jag var nygifta studerande, hyrde vi en liten vindsvåning i Provo, Utah. Otroligt nog ingick värdens lilla hund Helga i hyreskontraktet för lägenheten. Det var som om vår viktigaste ägodel vid den tidpunkten i livet var en lånad hund! Jag märkte emellertid att min hustru Valerie omsorgsfullt hade hängt upp en liten platta på väggen med ord från Ralph Waldo Emerson, som löd: ”Ringar och juveler är inga gåvor, utan en dålig ersättning för gåvor. Den enda sanna gåvan man kan ge är att ge av sig själv.”
Den sanningen illustreras i dikten ”The Vision of Sir Launfal”. Där berättas om en beslutsam riddare som började söka efter den heliga Graal, den bägare som Kristus skulle ha druckit ur under den sista måltiden. När sir Launfal gav sig av, slängde han tanklöst en slant till en tiggare vid borgmuren.
År gick, och sir Launfal återvände till sist hem efter att ha förslösat sitt liv i sitt sökande. När han närmade sig borgen såg han återigen en spetälsk som tiggde allmosor. Den här gången stannade sir Launfal och bjöd den behövande ett stycke bröd och en klunk vatten från sin gamla bägare. Diktens ord avslöjar det som följde:
”Du har förslösat ditt liv för den heliga Graal.
Se, den är här – den bägare som du
Fyllde i bäcken åt mig just nu.
Denna brödkant är min kropp, som brast för dig,
Detta vatten hans blod som dog på korset för dig.
Den heliga nattvarden firas sannerligen
I det vi delar för en annans nöd.
Inte det vi ger, men det vi delar.
Ty gåvan utan givaren är tom.
Den som ger av sig själv med sin allmosa föder tre:
Sig själv, sin hungrande nästa och mig.” [1]
Launfals gamla bägare, helgad av denna omtänksamma handling, blev till den heliga Graal han ägnat sitt liv till att finna.
Vi ser ofta bortom målet i vårt eget sökande efter lycka. Den kan endast bli funnen genom det tjänande vi ger andra, en resa som börjar inom våra egna hems väggar. Frälsaren sa: ”Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.”[2]
The Mansion, av Henry Van Dyke, berättar om John Weightman som ägnade sitt liv åt att bygga monument över sig själv. En natt drömde han att han dött och färdades till den himmelska staden för att få en boning, grundad på den skatt han samlat i himlen. När John fick se den lilla plats som reserverats åt honom, stönade han: ”Men hur har jag så eländigt misslyckats … i mitt liv? Vad är det som räknas här?”
En röst som av silver svarade: ”Endast det som i sanning ges … det goda som görs av kärlek till att göra det … de planer där andras väl är huvudtanken. … Endast de gåvor i vilka givaren glömmer sig själv.”[3]
Att ge av sig själv är en ovärderlig kärleksgåva som märkligt nog blir större när vi ger bort den. Kanske är det detta Frälsaren menade när han sa: ”Den som mister sitt liv för min skull, han skall vinna det.”[4]
Må vi under denna helga tid av året minnas den största gåvan som var och en fått av sin himmelske Fader: ”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son.”[5] Vår Faders gåva fullkomnades av Sonens uppoffrande gåva av sig själv då han beredde vägen för var och en av oss att återvända hem. Dessa osjälviska gåvor är julens sanna gåvor.
President Monson leder oss kärleksfullt till att själva ge: ”Det finns hjärtan att glädja. Det finns vänliga ord att säga. Det finns gåvor att ge. Det finns gärningar att göra. Det finns själar att rädda.”[6]
[1] The Vision of Sir Launfal av James Russell Lowell (1819-1891)
[2] Matteus 25:40
[3] The Mansion av Henry Van Dyke (1852–1933)
[4] Matteus 16:25
[5] Johannes 3:16
[6] To The Rescue. The Biography of Thomas S. Monson